El día de los muertos

Som ni alla vet passerade just högtiden Alla helgons dag. För er som pluggar har det betytt ett skönt avbrott, för er som jobbar har det (detta år, pga att de röda dagarna ostrategiskt hamnade på helgen) kanske inte betytt så mycket mer än att man har gått och tänt ett ljus på kyrkogården.

Här befinner vi oss i lugnet efter en nationell storm efter helgens festligheter. För i Mexiko betyder högtiden, som här heter "De dödas dag", allt. Med stort engagemang och komplett uppslutning firar mexikanerna oavbrutet helgens alla timmar. I Mexiko är detta en helg för familjerna att hedra, minnas och umgås med sina döda. Hela staden förvandlades till ett festivalområde där man överallt kunde hitta otaliga utställningar om traditionen, all den typiska maten, brödet, blommorna och alla de skelett och döskallar som placeras ut överallt för att de dödas andar ska känna igen sig och trivas.

Det traditionella festandet håller till på kyrkogården. Familjerna går gemensamt, pyntar sina dödas gravplatser med obeskrivligt mycket blommor, vakar över och umgås med dem under dessa två dygn. En central del är maten, många familjer äter sin släktings favoritmat.

Här upplever jag inte att minnas sina döda under "de dödas dag" innebär att vara ledsen och sörja dem. Det är snarare en hedran och ett tillfälle att hålla dem sällskap. Det är en fest som alla ser fram emot, och en fest som jag uppskattade, mycket som jag är väldigt glad över att ha fått uppleva. Det är en fin tradition, oavsett om man är religös eller inte, att uppmärksamma och umgås med de sina som inte längre finns vid livet. Under helgen har vi åkt runt från ena museét till det andra och på söndagkvällen tog kusin Rudi med oss till en kyrkogård där mängder av familjer vakade på traditionellt vis.
Jag är mäkta förundrad - och nöjd med helgen, och efter att på riktigt ha fått uppleva en av Mexikos viktigaste högtider kan jag nog säga att jag har lärt känna landet, människorna och dess kultur ännu lite till.

Utanför där vi bor - Tamales Especiales hade sin egen ofrenda

Skelett i papiermaché för att välkomna de döda Martina har inte så mycket med de dödas dag att göra, men jag tyckte att det var en fin bild Döskallar av socker såldes i bagerierna Skeletten är ofta porträtt av människor personerna som man uppmärksammar

Såklart har högtiden blivit påverkad av amerikanska Halloween. Men det gör ju inget - om det ser ut som på bilden

På kyrkogården som vi besökte Den orange blomman, la flor de muerto, är typisk för traditionen

Kanye West in Mexico City

Han är verkligen en av de mest underhållande artister som jag kan komma på. Trots att han garanterat inte befann sig i sitt favoritmusikland, så bjöd han på underhållning svår att jämföra. Vi såg honom på Roskilde för två och ett halvt år sedan, och den spelningen har jag tills nu benämnt som min bästa konsert. Han har sedan dess stigit allt högre upp, bort från det mänskliga, världsliga och ger nu ett intryck av att inte vara av denna jord! Det är imponerande, med obeskrivlig säkerhet exprementerar han och utmanar det han redan kan och allt han har gjort förut. Han rör sig konstant framåt med förmågan att aldrig upprepa sig. Varenda ord, takt och rörelse är ny och revolutionerande! Han är den oändlige underhållaren, världsbäst på show!

Jag är nöjd med spelningen, speciellt som att han bjöd på lite från sin kommande skiva. Han har börjat sjunga, visste ni det?

Föreläsning på universitetet UPIICSA

Jag måste få berätta om mig dag, en väldigt speciell och uppiggande dag inte alls lik de andra lata dagar som hittills har passerat i väntan på att skolan ska börja. Vi var idag inbjudna till ett universitet, UPIICSA, där Martina och jag var ombedda att prata för några samlingar studenter på skolan. Henriks moster Beatriz, som är lärare i sociologi, och bjöd in oss för att berätta om Sverige och för att skapa en diskussion om skillnaderna mellan livet här i Mexiko och livet därhemma i Sverige. Vi samlade våra tankar och intryck från tiden här och började fundera över svenskhet och vad vi svenska ungdomar bjuds för situation och förutsättningar kontra vad vi har förstått är mexikansk kultur och mexikanska ungdomars verklighet.
Först skulle vi inför var klass börja med att säga våra namn som de uttalas på svenska, och alla skulle skratta. Sen gjorde vi upp om var Sverige låg på kartan, vilket väldigt få visste. Därefter berättade vi om väderförhållandena, om kyla, snö, och om att gå på vattnet i sjöarna. Vi pratade om våra varierande soltimmar och att vi i Mexiko City befinner oss högre upp än om man står på toppen av Sveriges högsta berg. Det var många stora ögon och många "qué???!!".
Vidare fortsatte vi att berätta om vår sociala situation som unga i Sverige. Hur mycket man som outbildad kan tjäna, hur vi skattar skyhögt men också hur vi får mycket tillbaka i form av socialt stöd, gratis utbildning och nästintill gratis sjukvård. Vi snuddade lite vid politik, men gick snabbt vidare till mer lätthanterliga ämnen. Det var nog så gott som omöjligt för båda parter att föreställa sig hur politiken fungerar i respektive land. Visst förstod jag och hade hört att Mexiko är ett korrupt land, där politikerna är de rikaste, dels för att de själva tillåter sig att erhålla enorma mängder av de statliga pengarna men också för att man här generellt kan göra likhetstecken mellan politiken och knarkhandlarbanan. Ju mer tid jag får, desto mer går det upp för mig hur otroligt inkorrekt politiken är här. För bara två år sedan (det låter som minst tjugo) riggade en kvinnlig presidentkandidat upp en fälla åt en populär konkurrent, vilket tvingade honom att fatta ett beslut som var emot en bygglag. Den kvinnliga kandidaten gjorde då en anmälan och han häktades, och med en anmälan på sig får man inte ställa upp i ett presidentval. Därmed hade hon gjort sig av med konkurrenten. Och detta skedde med en respektlös öppenhet.
Jag har nog trott för högt om politiken i Mexiko; idag fick jag förklarat för mig att det fortfarande kan vara livsfarligt för någon att besvära makthavande personer. Om man har pengar är det fortfarande möjligt ta bort ett hot genom att sikta in honom med bilen när han går över gatan och skylla på att han sprang rakt ut och inte såg sig för. Svensk politik och den i jämförelse hårda, rättvisa och objektiva bevakning som Sverige har på sina politiker kändes då ganska svår att förmedla.

Men i övrigt så har jag alltså lyckats med att förmedla mig själv på (”förvånansvärt bra”) spanska, för universitetselever i klasser om 30 elever, i ämnet sociala skillnader mellan Sverige och Mexiko, under fyra föredrag på en timme vardera. Jag är bra stolt, och kan knappt tro det själv!

Jag känner mig glad och upprymd! Bortsett från att föredraget i sig blev en mycket bra erfarenhet och en fantastisk erövring av språket, var det väldigt intressant att få höra en så direkt mening och så många olika röster om den verklighet där mexikanska ungdomar befinner sig. Det blev ett väldigt värdefullt utbyte, speciellt som de allra flesta studenterna befann sig i samma tid i livet som vi och i en jämförbar social situation. Det var mycket att jämföra och lära, och utfrågningarna fortsatte långt efter lektionstimmens slut. Vi pratade mycket om vad vi var stressade över i livet, vad som var bra och dåligt med respektive land och att vi i Sverige som inte har några materiella svårigheter således måste "hitta på" andra problem. Det var för många en chock att många svenska ungdomar börjar jobba och betala sina resor, kläder och nöjen när de är runt 15, och att många flyttar hemifrån när de är runt 20, då det allra vanligaste här är att man lever hemma och får allt betalat till att man är 25 eller äldre. De berättade att de fortfarande, vid runt 20, behöver gömma för familjen att de har pojkvän eller flickvän. Vi berättade om den svenska extremjämställdheten.

Mexikanska ungdomar känns väldigt olika oss. Många gånger kändes de som om vi pratade med en förstaårs gymnasieklass. De var skrattiga och pratiga och kommenterade det man sa. De intresserar sig för mycket ”barnsligare” saker och känns inte alls lika seriösa som ungdomar hemma som går på universitetet. Men de allra flesta har en annan typ mognad, en känsla för ansvar och hårt arbete och en social kompetens som man sällan hittar hos svenska gymnasieungdomar. Jag skulle till exempel aldrig tro, att hade det kommit två mexikaner som precis hade lärt sig svenska för att berätta om Mexiko för en klass med svenska artonåringar, att de ha deltagit på ett så ödmjukt och intresserat sätt som dessa ungdomar gjorde. Har ni varit med om tre artonåriga killar som insisterar på att bjuda två tjejer som de knappt känner på lunch, eller en fjortonårig kille som reser sig för att erbjuda en tjej i klassen sin sittplats på bussen?

Det är så kul att vara här och lära sig om Mexiko genom att leva och prata med mexikaner istället för att se landet genom att blir runtslussad som turist. Det har varit en mycket lärorik dag, en bra och förberedande sista dag innan skolan.

12/10/08

Jag har ägnat det senaste dagarna åt att på distans kolla in Stockholms bostadsmarknad. Lite onödigt kanske. Jag kan ju inte riktigt göra så mycket åt läget där jag sitter nu, och jag blir duktigt sugen på att skynda hem och börja kriga för ett förstahandskontrakt. Det är dags att skaffa mig ett eget hem. Är det något, så har jag lärt mig hur det är att inte ha något privatliv. Här i Mexiko är man inte så mycket för privat eller för eget utrymme, vilket ofta kan vara väldigt trevligt och mysigt, men ibland nästintill olidligt för en svenska. Hemma faller sig den egna tiden ganska naturligt tycker jag, man sällan aktivt ta något avstånd, här verkar det som om hela tillvaron är till för att man inte ska behöva vara ensam en enda sekund. Det kan bli påfrestande för en person från ett befolkningsglest land som Sverige. Jag längtar efter ett ställe där bara jag bor och efter att aktivt få välja när man ska umgås med andra. Jag längtar efter att få längta efter sällskap. Jag säger inte att jag vill åka hem nu, jag säger bara att jag är ivrig på att få komma hem. Jag har lärt mig mycket, har mycket mod och idéer som jag vill göra verklighet av så snart som möjligt.

Nog. När jag kommer hem kommer jag såklart att bli sällskapssjuk och längta tillbaka till Mexiko där man aldrig är ensam, och där tillvaron är fylld av spontana utflykter och måltider. Idag ringde Henriks mammas kusin Lucy (jag är usel på släktrelationer, Helene, vad blir det?) och frågade om de kunde hämta upp oss för att åka och äta mat. Jag svarade med ett väldigt snabbt och övertygande ja (detta för att vi annars blir retade för att vara organiserade och ospontana svenskar). Två timmar senare blir vi upphämtade i tron om att vi ska hem till deras kök. Men när bilen sen stannar är det vid entrén till en väldigt ansedd och lyxig kinesisk restaurang (en restaurang som jag många gånger har passerat och förstått att jag aldrig skulle komma att besöka). Då jag verkligen inte var beredd på var vi skulle, blev känslan av den enorma matsalen svindlande. Det slog mig då hur länge sedan det var som jag befann mig i en uppstyrd situation. Jag blev nästan lite nervös och var tvungen att aktivt påminna mig om mitt egentliga bordsskick - hihi, jag kom ju precis från tre månader på Pina Palmera där alla måltider äts med händerna eller på sin höjd med gaffel. Nåväl, efter en stel start slappnade jag av och vi hade en mycket trevlig och god lunch. Jag och Martina var helt uppspelta när vi kom hem, just för att vi så länge har varit helt befriade från denna typ av sofistikerat lyx under, blev det en fantastisk upplevelse, maten som smakade som den kostade, riktigt duktiga servitörer som blandade drinkarna och skar upp köttet vid bordet, och ja - själva uppstyrdheten i sig!

Imorgon börjar skolan, äntligen ska vi göra mer än att träna eller gå fram och tillbaka från mataffären. Jag ska försöka ta mig in på en kurs lite svårare än vad jag förtjänar, så jag får svettas lite. OCH de blidde ingen Madonna, det blidde konsert med KANYE WEST på fredag istället. Hoppas på lite nya låtar, han har börjat sjunga, visste ni det?

Höst i Coyoacan

Jag befinner mig tillbaka på plats i Mexiko City. Efter en och en halv vecka med mycket anträngande fläng (jag och Martina har gjort en visa run till Guatemala i en vecka för att fölänga vårt visum) har vi tillslut och äntligen slagit oss ner i mormors hus i Coyoacan. Här spenderar vi dagarna mest genom att njuta av allt bekvämt som staden bjuder, allt som vi inte kunde få i Zipolite. Förutom en mataffär där man kan hitta det man vill och ett kök att laga mat i, finns här svalka. Dagarna är härligt svala och soliga som tiden precis i början av hösten hemma. Jag blir så glad bara av att gå runt ute i jeans, kofta och sneakers utan att svettas! Jag har saknat hösten, och förstår nu att jag nog inte skulle klara att leva utan årstider. Tänk vad tråkigt att inte behöva ändra i sin garderob, att inte få köpa ny kappa, nya stövlar, halsdukar och koftor till hösten, eller nya vita sneakers och kjolar till våren. Jag älskar att följa årstiderna, jag älskar rytmen och det speciella i att göra saker som bara går att göra just då, i den tid man är i. Skulle det alltid vara varmt skulle man aldrig njuta som vi gör på hösten och vintern av varm choklad och filtar. Och skulle det vara ljust länge året om, skulle tiden runt midsommar, då man är ute till midnatt, inte alls vara lika magisk och högtidlig. Nej jag behöver årstider, man märker hur tiden går, saker förändras och omgivningen skiftar i utseende. Det är en vecka kvar till kursstart, det ska bli kul. Jag känner verkligen att spanskan har släppt den sista månaden och är modig att satsa och utvecklas vidare. Och sen, sex veckor, det kommer att gå fort, sen är det till slut dags för mig att åka hem. Tyckte jag om Mexiko City när jag åkte för Pina Palmera, så förtjusas jag än mer nu, nu när jag kan sköta allt själv, på min alldeles egna spanska! Med säkerhet blir det två alldeles rekordbra sista månader, i huset hos mormor. Det fina klara höstvädret verkar hålla i sig, och så verkar även mitt engagemang och min livslust!

Tva veckor kvar pa Piña

Vi har nagra regniga dagar har pa Piña, da allt star som stilla. Det redan somniga Zipolite faller djupare i sin dvala och det ar inte mycket som hander. Det ror mig inte sarskillt, jag valkomnar istallet regnet och svalkan, for jag har akt pa samma ihardiga sjukdom som jag hade forra hosten; ont i kroppen, halsen, trott, nastan feber och ogoninflammation. Frustrerande, jag har borjat trana valdigt duktigt sen jag kom till Piña och hade for en vecka sedan tagit mig over den klassiska troskeln. Jag kande mig stark och entusiastisk. Man far val hoppas att entusiasmen, eller viljestyrkan ar lite mer konstant an att den inte skulle klara en veckas sjukdom.

I dagarna har jag och Henrik tva manader pa Piña Palmera, och for er som inte redan visste kommer jag, tillsammans med Martina, att aka till Mexiko City om tjugo dagar. Beslutet har kostat mig mycket tid och moda att fatta och det har kravt en rejal rannsakning av mig sjalv, mina tankar och kanslor. Det har varit en diskussion, delvis i mitt huvud, delvis mellan mig och Henrik huruvida det ar ratt eller inte att aka tidigare, ratt emot mig sjalv, ratt emot Piña; huruvida det ar fegt att smita eller modigt att andra pa och ta sig ur en situation som inte kanns bra; om det ar ge upp och inte kampa tillrackligt eller om det ar att vara stark och ha god intuition och sjalvkannedom.
Jag kom till Piña utan varken nagon spanska att rakna med eller nagon specifik kunskap som kunde vara till hjalp for Piña. Detta, har jag insett, lamnar mig med sma mojligheter att delta och bidra i aktiviteter som kanns givande och som engagerar mig. En bra spanska och kunskaper inom de omraden som Piña behover har visat sig vara mycket viktigare an jag trodde, och lite av en forutsattning for att kunna fa vara med och arbeta med till exempel terapiarbetet. Mina forvantingar pa arbetet har var att fa arbeta med barn och ungdomar i terapin, eller att kanske starta upp nagot projekt pa omradet har pa Piña. Jag insag snart att mitt sprak var i vagen for mig och att det helst kravdes nagon slags utbildning for att bli involverad i terapin. Frustrerande: jag ville gora sa mycket, men hade inte formagan. Jag kande att jag var tvungen att gora nagot som kandes mer givande och inspirerande, samtidigt ville jag inte ge upp Piña, det som jag sa lange hade planerat att jag skulle gora.

Till slut insag jag att det skulle racka med tre manader har, och att jag och Martina skulle aka upp till Mexico City och till Henriks familj for att plugga spanska pa universitetet under oktober och november. Spanskan var for mig ett sa pass viktigt mal med den har resan och jag kanner att jag istallet vill fokusera pa att lara mig spraket battre. Det ar ju trots allt spaket som ar nyckeln till att komma in i landet och kulturen och lara kanna manniskorna. Hade jag kunnat prata och forsta battre, hade sakerligen vistelsen pa Piña sett helt annorlunda ut.
Det kanns bra, och som jag aterigen har fattat ett beslut i riktning med mitt hjarta. Det gor mig mycket stolt och modig, nar jag lyckas fatta beslut och forsatta mig i den riktning, som far mig att ma bra och fortsatta utvecklas.

Samtidigt som jag har kommit fram till att jag nu ska gora nagot annat, borjar jag med tiden ana vilket lardom detta ar for mig, kanske ar Mexiko (Piña Palmera i synnerhet) det hittills viktigaste jag har gjort i mitt liv. Det ar inte bara pa grund av att jag vidgar min syn pa varlden, att jag lar mig om och far leva med en kultur och bland varderingar som ar totalt omvanda jamfort med de som jag har med mig hemifran. Har bor andra varderingar, jag befinner mig i en organisation som ar uppbyggd pa helt andra varden an mina egna, vilket forsatter mig i en position dar det kanns som om jag egentligen inte kan nagonting. Jag ar nyborjare pa allt, som ett barn i spraket men aven i traditioner och i hur man hanterar vardagen och loser problem. Jag tvingas ifragasatta mina egna tankegangar. Vissa satt att tanka kommer jag nog aldrig att kunna acceptera, andra har jag redan tagit till mig hjarta for att, fran och men nu, alltid ha med mig. Det jag framst tanker pa ar hur familjen i Mexiko ar det mest centrala och det allra viktigaste for alla. Detta har verkligen fatt mig att fundera over familjens roll och status i Sverige. Mexiko ar pa manga satt ett kampigare och tuffare land att leva i, men hemma i Sverige ar vi desto ensammare.
Bortsett fran allt som jag lar mig av att vara just har, har den svara och kampiga situationen i sig drivit mig till ett nytt satt att tanka, som jag kommer att kunna ha med mig som ett redskap vaga, orka och vilja kampa i svara och skrammande situationer i framtiden. Jag har hittat ett lugn och ett satt att kontrollera min installning och bibehalla min entusiasm. Det ar som om jag har hittat ett satt att besegra den maktiga feghet och lamhet som hindrar en fran att vaga satsa och kampa for det man vill ha, den hanlingsforlamning som kommer av radslan infor att inte lyckas. Det ar en verkligt haftig kansla, jag ar uppfylld av entusiasm, mod och lugn infor allt som kommer att komma. Det kanns som att jag kommer att klara allt jag vill, som om jag kan lita pa att jag inte kommer att ge upp och fega ur om nagot blir ovantat svart.

Jag trivs valdigt bra med tillvaron har pa Piña nu, jag trivs valdigt bra med mig sjalv. Pa sondag fyller Henrik ar, vi ska fira genom att ga till stranden i gryningen, klattra upp for ett berg se solen ga upp. Sen, fyra dagar senare, ar det min tur. Forsta fodelsedagen utan mamma och pappa, det kommer att kannas konstigt. Jag vet inte om det ar pa grund av detta, pa grund av att jag ar lite sjuk, eller om det ar pa grund av det fina brevet som kom fran mormor med pappersposten idag, eller pa grund av den gulliga berattelsen fran Helene om mina stora kusiner pa Grona Lund. Men jag langtar mer an nagonsin efter min underbara familj, det allra basta som jag har.

Sofia

Nya bilder, Zilpolite, Oaxaca, Mexico

Vadret ar sa fint denna lediga sondag. Jag ger er bilderna nu, uppdateringen och min nya plan kommer inom nagra dagar.

Henrik och Shunashi i poolen

Martina badar med Jose (Jose ar superautistisk)

Hihi, det ar inte sa latt att titta at kameran nar man ar blind, Mariano i poolen.

Jag, Rey och Hajen (Paco)

Paco, bor har pa Piña och ar en av de fyra totalberoende ungdomar som vi volontarer har som arbetsuppgift att ta hand om.

Mattjuv

Jag och Martina pa stranden Den enda gatan i Zipolite Utsikt over Zipolite Strand fran vart favvokaffestalle Bety kommer hit med sin mamma i perioder for rehabilitation. Underbara, gulliga unge! I vantan pa solnedgangen... Rullstolsbasket, en mycket popular aktivitet pa Piña Jag, Henrik och Martina har konstant sallskap av hunden Perica