En ivrig blick framat

Jag kan nu fantastiskt stolt konstatera att jag, redan efter tva veckor av spansktränande, kan uttrycka mig i ganska manga olika typer av situationer. Inget blir kanske perfekt och sa, men jag känner att jag börjar fa nagon slags känsla för spraket, hur det är möjligt att uttrycka sig och inte. Det gar fort, jag härmar som ett barn härmar, jag snappar upp och kan helt plötligt saker som jag inte medvetet har lärt mig. Men det ar ocksa mycket plugg. Eller för mig är det sa, eftersom jag som sagt är en pluggis. Jag tycker att det känns dumt att inte passa pa när man har en sa ypperlig chans att utvecklas fort. Lärarinnan (som alltid har imponerande tjusiga sandalier) är bra och utmanande. Sen har jag ocksa familjen i Tamaleshuset pa Calle Centenario som hjälper mig när jag vill. Conditions are perfect. Men inget gar riktigt sa som en tval som ploppar ur handen. Manga ganger är frustrationen stor: engelskan och svenskan bara kan jag, den har som kommit till mig i smyg utan att jag vetat om det. Och nu maste jag lägga ner timmar och timmar. Att bli pamind om att inte allt kommer pa köpet är väl förstas nyttigt för flitet och för ödmjukheten i mig.

Det kanske verkar konstigt för er att jag skriver orden med ä och ö men byter ut den tredje konstiga bokstaven i det svenska alfabetet mot ett a. Det beror pa att jag skriver med ett tyskt tangentbord. Tyskan Filiz är inte längre enbart min kafferastkompis i skolan utan ocksa numera var inneboende. Hon hade problem med att hitta ett rum att hyra, och vi kom pa att det faktiskt fanns ett tomt rum högst upp i vart hus. Sa nu bor hon här, vilket är mycket roligt och välkommet av alla. Vi har valdigt kul ihop, Filiz är en glad, enkel och beundransvärd person. Hon är nagon att se pa om man vill lära sig hur man tar det lungt, hur man gör saker enkelt och om hur man njuter.
Jag lanar hennes dator lite nu, för min har kraschat. Ytterst deppigt eftersom jag inte vet om jag kommer att kunna komma at mina bilder (som idioten inte har lagt över pa den lösa harddisken). Men imorn kommer en kollega till Henriks moster Beatriz hit, som undervisar i hur man reparerar macintosh, sa det ska nog lösa sig fint.

Det händer inte sa mycket annat här. Denna vecka har varit väl kantad med spanska ord om familjen och kläder, men ocksa av första säsongen av Sopranos. Bade Henrik och jag kände oss daliga för att vi inte hade sett mer än nagra ströavsnitt av den omtalade serien, sa nu har vi pabörjat ett projekt: att beta av sa manga säsonger (de erbjuder alla säsonger till billigt hyrpris pa var videobutik)som möjligt innan vi aker till Pina Palmera.

Det är sen fredagkväll. Jag, Henrik och kusin Ameli har precis kommit hem efter en valdsamt rolig dag pa Six Flags Mexico City. Ameli fyllde nyligen 18 ar och detta var var present. Ah, vad kul vi hade! Detta superhjältesnöjesfält blev förra aret utsett till bästa Six Flags i världen. Jag har dock bara det i Vallejo, Californien att jämföra med, men jag kan tänka mig att det var med rätta. Enormt stort, fin och charmig omgivning och hissnanade roligt. Vi köpte Flash Pass och gick före i kön hela dagen. (Jag längtade dock lite efter mina Six Flagsvänner maste jag erkänna, ni skulle blivit imponerade!)

Jag sitter och ska börja pa en uppgift som jag har fatt av Filiz. Jag har varit lite stressad i veckan över att jag inte hinner med att se mig om i staden, att jag inte gar ut mer, till fler restauranger, att jag inte vet sa mycket om omradet vi bor i som jag skulle vilja. Filiz gav mig da en uppgift, jag ska planera och utföra minst en sak per dag nästa vecka som inte har med spanskan att göra. Jag ska ga till nagra muséer, kanske ga pa bio. Jag ska använda mig utav min nya karta som jag har köpt och kanske aka till en ny stadsdel. Jag ska nu skriva tydliga och utförliga direktioner sa att saker verkligen blir av. Det är annars mitt ständiga problem, planerar jag inte konkret för en sak, sa vill jag göra allt. Vidare, blir jag paralyserad av möjligheterna och gör ingenting alls. Jag ska tacka Henrik för den mycket bra pratstunden om just detta, även om jag blev irriterad. Det berodde väl bara pa att han hade obekvämt rätt.

I alla fall tre dagar ska jag planera in att läsa pa inför Pina Palmera. Jag och Henrik beställde just hem runt tio böcker om bland annat Mexiko och dess historia, kultur och människor, en bok om att arbeta med handikappade (Disabled Village Children) och ett antal meningssökande böcker med inriktning pa lationamerikanska idéer som omskrevs pa Pinas hemsida. Into the Wild slank ocksa med beställningen. Jag har precis börjat läsa 100 Years of Solitude av Gabriel Garcia Márquez. Jag har inte kommit manga sidor ännu, men den maste vara bra med tanke pa att New York Times föreslog införandet av ett krav pa att hela mänskligheten skulle läsa boken. Jag är i vilket fall som helst väldigt inspirerad och sugen, äntligen, pa att stanna här och göra denna höst. Jag vet inte mycket om vad det kommer att innebära, men vet att jag är villig att ge det som behövs och vaga hoppa pa. Det är fint att fa era kommentarer, tva fina utskattade inlägg fran tva fina mostrar. Mormor och morfar som var de enda, inklusive mig själv, som kom ihag att gratta mig pa namnsdagen. Pappa, datorn är sönder sa bilder kommer när den är hel igen. KÄRLEK TILL ER ALLA

Spanska och nya bilder

Skolan har nu börjat, vilket är kul och bra. Roligare än vad jag kände att det skulle bli efter inskrivningen, klassen är rolig, full med lustiga japanersare och andra asiater. Jag har fått en tysk kompis som heter Filiz, så jag slipper dricka kaffe ensam på rasten. Lektionerna är helt på spanska, vilket är mycket koncentrationskrävande men väldigt bra. Jag märker redan hur mycket som har fastnat, främst när det gäller att förstå det jag hör. Talet är jag lite försiktigare med, det är tur att jag har Henriks morbror och mormor här hemma att öva mig på.

Jag är en pluggis, jag gillar att plugga. Jag trivs väldigt bra med att sitta här hemma i köket med böckerna och inse att jag hela tiden lär mig mer och mer. Henrik retar mig för att jag njuter så av att göra läxor, träna på ord och skriva verb i fina rader. Det var länge sedan som jag gick i skolan och jag har nog saknat det en smula. Speciellt kul är det att lära sig språket i den här omgivningen, allt känns så relevant och jag utvecklas fort. Imorn börjar jag dessutom på salsakurs som ges av universitetet.

Det känns som om jag har landat rätt bra nu faktiskt, jag känner att resetröttheten försvunnit och att engagemanget är påväg tillbaka. Så börjar även projektet att lära om landet som jag är i . Jag ska läsa i guideboken, lära om kultur och historia och utflyckta i Mexico City.

Här föjler lite bilder från senaste tiden. Pappa, bilderna på hemmet kommer inte idag, men någon annan dag. Hej!

Coyoacan, Mexico City

Nu har det gått över två veckor i det nya landet och som vissa av er redan vet har det varit lite känslomässigt stormigt sedan ankomsten hit till Mexico City. Dumt kan tyckas, att jag inte enbart var glad och nöjd över att äntligen ha kommit hit, till det som jag har längtat efter så länge, lite knäckande också till en början. Men en tid har nu gått och vid närmare eftertanke känns hemlängtan helt naturlig. Att vara i en miljö där man vet hur allt fungerar tröttnar jag ganska snabbt på. Samtidigt finns hos mig behovet att ibland få komma tillbaka hem för att landa och vila i just allt detta som man vet. Det var länge sedan jag fick vila (eller tillät mig vila om man så vill), det var också länge sedan som jag behärskade det språk som man talar, fullt ut.
Jag hade precis börjat känna mig riktigt stolt över och hemma i min engelska och så kom jag hit och smack(!), nedtryckt på kommunikationsruta 1 igen. Det låter dramatiskt och ja, det var ganska dramatiskt där ett tag. Nytt språk, nytt hem, ny mat och nya mål och saker att lära och fokusera på - en helt ny värld! Jag och mina för storslagna krav på mig själv och tillvaron...

Men dagarna går och Mexiko blir allt mer trivsamt. Henrik har tagit hand om mig och daltat med mig precis så som jag behöver för att känna mig hemma och bra. Vi har tagit det lugnt med storstaden och mest rört oss runt i vår mysiga stadsdel Coyoacan. Vi har även varit ner en vecka till Tulum och stranden för att jag skulle få lite färg och slippa känna mig så vit och utanför. Språket som folket talar här är fortfarande endast en gröt för mig. Jag förstår inte de enklaste uttycken vilket lätt gör att jag känner mig puckad och efterbliven. På inskrivningen till spanskkursen vänder sig läraren som har försökt testa mina kunskaper i spåket till Henrik och frågar "Talar hon ingen spanska ALLS? Förstår hon engelska då?"

Men i morgon börjar skolan på det enorma Universidad Nacional Autónoma de México, och med mycket slit och beslutsamhet ska jag nog se till att ändra på min situation. Och med spåket i min besittning kommer Mexiko förhoppningsvis bli än bättre.

Nu är det kvällsmat framför TVn med Henrik och mormor. Jag saknar er därhemma, har fortfarande en del hemlängtan. Det blir ju verkligen inte bättre av att jag hörde att ni hade underbar sommar förra helgen. Tänk, jag har inte insett hur hemmakär jag egentligen är. KRAM PÅ ER

Drakar finns inte, men minidrakar då?

Lina, vi såg en minidrake i Tulum, Mexiko. Var det en sådan du menade? Jag saknar dig!