Här har ni bildfrossa!

Ett fruset Whistlerberg

Ina och Carro i liften

Carro och Ina

Sportig puderåkning av Carro

En än sportigare Ina ;)

Jag och Carro

Ina

Million Dollars!

Vila i skogen

Grymt söt!

Posing

Måttligt cool åkbild på mig

Johanna en solig eftermiddag i Village

Private Tequila Race

The Easter Bitch from Ontario and Jo-Jo

Chris

Gänget

Anna och Fredrik

En vanlig frukost

Soo damn fun!

Länge sedan sist, påpekade Fredrik när han checkade förstasidan på mitt internet. Han sa det högt, det som jag tänkt på men skjutit upp den senaste veckan på grund av för mycket jobb och sjukdom. Man har med tiden lyckats se att Whistler ger få neutrala veckor med blandade turister från olika platser, med blandad inriktning. Här är det sällan bara Whistler, utan byn byter skepnad efter och präglas av vilka som vid tidpunkten har vallfärdat och vilken vecka det är. Whistler kommer i många olika färger. Är det inte Pride Week så är det, som nu, Mexican Spring Break. Från ena dagen till den andra går det från engelska till uteslutande spanska på berget och i byn. Mexarna är här. Ett härligt kaos har infunnit sig, speciellt på Monk's. "Those Mexicans are driving me crazy! They are asking for such weird stuff, there are soo many of them". Mina kolleger på Monk's har svårt att ställa om från väluppfostrade amerikaner till livliga och krävande Mexikaner. Jag tycker att det är kul. Det börjar med en reservation för fem klockan åtta. Klockan halv tio anländer sällskapet men de är inte fem utan tolv. Härligt! Söta ungar som ränner fram och tillbaka, är "i vägen" hela tiden. Tiden då jag går av mitt skift har förskjutits en och en halv timme framåt, 24 dollar extra till Sofia, tack vare att mexarna aldrig vill lämna. I vilken kostym går Whistler nästa vecka? Det lär vi märka.

Jag har sagt upp mig. Det är inte mer än en månad kvar i Whistler och jag börjar älska att åka mer för var dag. Då jag inte är i desperat behov av extra pengar känns det som lite av ett slöseri att spendera sina dagar på jobb då man kan vara på berget. För en vecka sedan stod jag på skidor på första gången på länge, länge, och det gick över förväntan. Jag hade inte ens förväntat mig att kunna svänga, men svänga var a piece of cake och jag blev bättre och bättre för varje åk. Det kunde jag behöva, då snowboardåknignen hade fastnat. Emil hade mycket givande skidskola med mig och jag blev så glad och peppad av min förmåga på skidor. Det blir utan tvekna mer, kanske till och med ett par egna pjäxor.

Idag var jag dock efter en veckas uppehåll åter på min nyvallade och nyslipade snowboard. Vintern har återvänt för ett tag. Det hade snöat, inte enorma mängder, men nog för att ge åknignen nytt liv. Jag, Carro, Lina och Robyn från Vancouver som vi träffade i liften åkte puder i skogen dagen ut. Jag hade glömt bort alla dåliga tankar och spärrar om åkningen och allt kändes bättre än på länge. Åh! Förutsättnigarna var perfekta, jag mer modig än någonsin! Det var så kul, så fint att man skrattade! Det spås mer snö de närmaste dagarna = livet leker på berget!

Carro och jag åkte ner till Village när vi blev hungriga. På väg till lunchen stannade vi på bokhandeln och jag köpte Loney Planets 'Costal California'. Road Tripsplanerna är i full gång och resenärerna blir jag, Fredrik, Emil, Carro och Ina. Vi åker Greyhound ner till Seattle där vi hyr bilen. Sen kör vi kusten med stopp ner till Los Angeles och vidare upp till Santa Cruz där jag ska bli avsläppt. Jag tänkte hälsa på Alexandra som pluggar och bor där. Några dagar innan jag åker till Rasmus. Jag saknar Rasmus, bror min så himla mycket nu! Det ska blir så spännande att se hur han har det och så underbart att få spendera tid med honom. Sen blir det kärleken och Mexiko...

En mycket god nyhet är att jag kommer att få besök från Sverige. Johan kommer hit i tio dagar, vilket jag ser mycket fram emot. Skönt att få hit någon från hemma, bra att få hit just Johan. Fartig och rolig, en god vän! Han bor i vår lägenhet i tre dagar, sen har vi fixat en plats i grannlägenheten i en vecka.

Det är så härligt att känna hur livslusten kryper inpå en. Samtidigt som jag känner för att vara här och åka och förbättra snowboardingen och skidåkningen i många månader till, ser jag fram emot Californien, Rasmus och Mexiko och Henrik så att jag håller på att spricka! Resplanerna och lusten att resa stäcker sig bortom tiden i Mexiko. Jag trivs här och börjar känna att det här är lite hemma, jag vill tillbaka hit igen. Samtidigt börjar jag bli sugen på att röra mig, erövra lite mer av världen. Att ha lust är det bästa som finns! Vad jag än gör kommer jag att ha kul! Det är en ganska god beskrivning på min inställning just nu. Jag vet också att detta inte är min sista vintersäsong, ska jag få med mig Henrik på nästa? Vill att han ska älska detta lika mycket som jag gör!

6/3

Sen jag skrev senast har det kommit snö. Det har blivit kallare, så nu är skidlivet inte längre hopplöst. Tittar man upp mot berget ser det ut att vara minusgrader redan nere i byn. Granarna är frusna och det ligger glitter i luften. Mmm, jag vill upp och åka!

Jag ligger dock temporärt handikappad i min säng, efter en krasch innehållande tre volter. Vädret igår var bedårande, så jag, Anna, Lina, Emil, Hans och Kalle bestämde oss för att klättra lite, för att njuta av fantasiskt utsikt och egen åkning i puder. Självklart kraschar jag redan på transporten, efter att ha missat ett plötsligt stup. Omtummlad, irriterad och med lite känningar i nacken bestämmer jag mig för att bita ihop och fortsätta äventyret.
Till en början kände jag att det var ett helt rätt beslut. Utsikten var väldigt trevlig, det var de två hundra meterna av åkning också. Men efter några minuter av fint puder hade vi hamnat nästan längst ner i fåran mellan Whistler och Blackcomb. Skogen var tät och svåråkt för en snowboardidiot (jag måste lära mig att stå på skidor). Vi var tvugna att hålla höjd för att inte sluta i bäcken. Det negativa med snowboard i det läget är att det enda sättet att få fart är att åka neråt, vilket i detta fall var uteslutet. Jag åkte på hälarna tills farten tog slut, då knäppte jag av mig och gick/klättrade till dess att det blev några meter nedförsbacke igen. Det var brant och isigt och jag var trött och lite snurrig sen vurpan. Så uppgiven, så slutkörd - ty det var en vandring utan tänkbart slut! Emil (återigen) åkte bakom och fångade upp mig, gav mig fart. Vi var i backen klockan tio, åkte hem klockan halv tre. Detta fantastiska äventyr var vårt enda åk, räkna själva hur lång tid det tog att ta sig ut i verkligheten igen. Puh, i klass med vår åtta timmar långa vandring till vattenfallet i Pai, Linda.

Kroppen var trött igår, men förstörd hade den inte hunnit bli förän jag vaknade i morse. Varenda kroppsdel kändes bly att lyfta och nacken kunde jag inte röra utan att använda händerna till hjälp. Jag har sträckt nacken ordentligt. Frustrerande att inte kunna åka, nu när jag är ledig (och nu när jag är helt obehindrad av mina nya boots). Skönt på ett annat att kunna läsa, fixa med bilder och försöka plugga lite spanska utan att få dåligt samvete att man missar en bra åkdag.

Jag jobbar inte förän på lördag kväll. Skönt att ha många lediga dagar på raken. Att jobba på ett språk man inte behärskar fullt och helt är mycket utmanande, speciellt när alla som man jobbar med förväntar sig att man ska vara på samma språkliga nivå som dem. Istället för att förstå att det är på grund av språket och den helt obekanta slangen man inte hänger med, så känner man sig puckad och dum.

Men det blir bättre och bättre och man lär sig inte bara att uppfatta vad folk säger (på slang, fackspråk och i stressade situationer) utan också att svara på skämt och kommentarer som man inte riktigt lyckats uppfatta på ett smidigt sätt. Många gånger har det heller inte med förståelse för själva orden att göra. Jag inser i de allra flesta fall ATT det är ett skämt. Men det är ofta som jag inte kan förstå vad som faktiskt var roligt i det som sades. Humorn här, bland nordamerikaner kanske,är annorlunda. Ju högre, ju vräkigare, ju extremare - the more hilarious! Det är okomplicerat, i mina ögon ganska infantilt. Vad jag har också har upptäckt är mångas oförmåga att uppfatta ironi som något roligt. Som barn, som tar alla ord på allvar, som inte kan förstå att man menar motsatsen eller något annat. Det blev tydligt då jag jobbade med en österrikare som många på Monks uppfattar som dryg och otrevlig. Jag ser honom som ironiskt skämtsam. Han förstår mina skämt och jag hans. Är europeer bättre på och mer vana vid ironi? Men vad gör man, skrattar med och får dem att tro att man tycker att de är asroliga!

Jag har börjat skaffa mig en aning om hur det är att leva i ett land där man inte klarar spåket helt obehindrat. Jag har tänkt mycket på de i min vardag hemma som jobbar och lever på ett annat språk än sitt eget. All respekt! Det är tuffare än vad jag kunde tänka mig, och då är min engelska ända bra sedan innan. Ha, vänta bara till dess att jag kommer till Mexiko det är väl då jag kan börja snacka om kommunikationssvårigheter.

Från ett liv kantat med stora utmaningar och upplevelser i Whistler.