Den senaste veckan har varit varm och utan snöfall, vilket gör oss lite ledsna och frustrerade. Underlaget har hårdnat på och det är inte alls lika rolig åkning. Solen har varit här mer än någonsin, så vi har istället fått njuta av glassiga soldagar. Jag vänjer mig nog aldrig vid vyn här.
Somliga säger att det här var det, andra lovar mer snö till Whistler. Prognosen trodde 20 cm tills denna morgon. Vi tog det lugnt igår och gjorde oss beredda för att satsa idag. Inte en ynka centimeter! Resten av lägenheten somnade om, jag tänker gå ut tidigt ändå. Jag måste öva på åknignen med mina nya boots, en helt annan typ av åkning som kräver sin inkörsperiod. Just nu känns det lite frustrerande att jag helt plötsligt backade i åkningen. Men de nya bootsen känns rätt, de sliter inte alls på fotlederna. Ger jag det några dagar till så ska vi se att jag jobbar upp mig igen.
En annan stor händelse i mitt snowboardliv är att jag har investerat i en overall. I Whistlers färgglada och roliga skidmode, blev jag lite less på mitt gamla gråa, och hade nu planerat att åka runt i en beige helmönstrad roxyoverall med guldbruna roxymärken. Jag känner mig mycket frän, stundom som ett stort dagisbarn...Mest tuff, bilder kommer.
Jag har kommit in i jobbet, det är inte lika jobbigt att gå dit och när jag väl är där tycker jag att det är kul! Jag har dock bett min chef och endast två pass i veckan. När jag bara är här i en och en halv månad till så känns det som jag måste få mer tid till åkningen. Det känns skönt. Jag trivs utan jobb och utan egentliga måsten.
Whistlerbyn ligger nu utan snö, och det börjar kännas som vår. Här är så mysig! Speciellt som den stora massan med turister för tillfället har lämnat. Kvar är man, och börjar känna sig hemma. Jag börjar bli lite ledsen för att jag kommer att missa sommaren här. När vi återvänder, ska vi inte missa sommaren! Lugnet dock, är nog inte här för att stanna. Det väntar åtskilliga Sprigbreaks, som troligtvis kommer att betyda fullt ös igen.
Nu började det regna och jag blev lagom sugen. Ska jag läsa min bok kanske istället? Det är i och för sig kallare på berget, men vägen till gondolen känns deppig. Kanske ska jag åka till gymet? Jag, Carro och Ina har köpt gymkort.
Just nu är avsaknaden av Henrik ett konstant ämne i mitt huvud. Det är tufft och stundtals olidligt. Jag längtar efter min mexare! Jag längtar efter att få dela allt jag upplever och känner. Det är en och en halv månad i Whistler, två veckor mer Road Trip och Rasmus i USA, sen är det flyg till Mexiko City. 62 dagar kvar...
fredag 29 februari 2008
torsdag 28 februari 2008
Som på beställning
Torget vid byn
Village från busshållplatsen
Byn
Market Place, IGA
Crystal Lodge, Old Spagetti Factory, Vårt hängställe, Emils och Fredriks jobb
Lägenheten, vardagsrummet. Till vänster: min sovplats
Emil och Fredriks rum
Badrumscen
Sofia i en vanlig pose
Carro, Ina och Fredrik
Vallarummet
Strykjärn
Lina...
...vallar
Waxing Team!
Fredrik och Anna på Cinnamon
Johanna
Lina på kära Wavebussen
tisdag 19 februari 2008
Laughing when running!
Nu har det äntligen hänt tillräckligt för att skramla samman till en rapport. Bor man utan att resa blir allt annars snabbt vana och vardag. Dagarna smälter samman, jag måste skriva notiser i min almanacka för att kunna skilja dem åt. De senaste dagarna har dock varit mycket minnesvärda. Solen har visat sig och gett oss två mycket sköna åkdagar. Det är fantastiskt vad solen kan göra inverkan! Färger förändras, humöret och modet får sig en kick. Solljuset tar fram konturer, gör berg och skog skarpare. Omgivningen blir på alla sätt mer uttrycksfull, och drar med alla dess besökare. Vi (Jag, Fredrik, Emil, David, Carro, Ina, Lina och Johanna) glassade runt på Whistler, solade i liften (någon har planerat riktigt bra då solen alltid är vänd åt rätt håll), och kände livet i oss!
Speciellt upprymd var jag, som börjar märka att något riktigt bra håller på att hända med min åkning. De sista åken i Peak to Creek igår var fantastiska! Jag vågar äntligen åka fort, jag orkar äntligen stå emot. Oro, ovana och ängslan har blivit mod, snygg åkning och rå njutning! Kände mig utan att vara blyg, jävligt grym (både bra och cool, Anna). Jag skrattade med solen i ryggen hela vägen ner, från toppen till byn!
Efter igår föddes suget i mig, nu vill jag bara åka, åka. Tråkigt bara att min svaga fotled sätter käppar i hjulen. Just nu har jag den tejpad när jag åker och jag har börjat göra tåhävningar och cirklar med fötterna. Jag tror dock att det är ett par nya boots som blir lösningen på problemet. I de jag har nu, glider fötterna bara runt. Det blir en rejäl extra utgift, men jag tror att det kan vara värt det. Fötterna slits och mår inte bra.
På jobbet har jag däremot börjat må bra. På Monk’s jobbar det många sköna, jag känner väl inte riktigt någon ännu sådär jättebra, men stället har potential. Jag känner mig fortfarande som Bambi, men tydligen tycker de att jag gör ett väldigt bra jobb. Jag är ovan vid denna typ att rent fysiskt arbete, i söndags jobbade jag elva timmar med en kvarts rast. Det är restaurang, jag gillar det! Det är fortfarande lite mentalt jobbigt att gå dit och jobba och inte veta riktigt vad man håller på med, lite ovant att lösa stressade situationer på engelska. Men det är kul och utmanande, och snart kommer det bara att vara roligt och som en promenad i parken.
En ytterligare nyhet att hurra över är att vi igår fick reda på att man inte alls behöver vara 25 år för att hyra bil här. Det öppnade för drömmar och planer om en West Coast Roadtrip ner i Kalifornien. Vår kära lägenhet i en bil! Jag gillar verkligen vår lägenhet. Tanken, planen, är att börja köra någon gång i mitten av april. Målen är fortfarande ytterst oklara, men det finns gott om roadtrip planners på nätet. Fredrik är mycket inne på någon slags vinresa. Vidare är min egen tanke att hoppa av efter någon vecka och ta en Greyhound till min käre bror. Åh, jag har inte sett honom på ett halvår!
Vad finns det mer att säga, mer än att jag har hittat åkglädjen som jag visste att jag hade? Ikväll blir det nog någon typ av utgång. Utgångarna här är befriande, prestigelösa och tidiga. Inte sällan snubblar man in hem genom dörren innan midnatt. Det är en bra rytm, passar mig och passar åkningen.
Speciellt upprymd var jag, som börjar märka att något riktigt bra håller på att hända med min åkning. De sista åken i Peak to Creek igår var fantastiska! Jag vågar äntligen åka fort, jag orkar äntligen stå emot. Oro, ovana och ängslan har blivit mod, snygg åkning och rå njutning! Kände mig utan att vara blyg, jävligt grym (både bra och cool, Anna). Jag skrattade med solen i ryggen hela vägen ner, från toppen till byn!
Efter igår föddes suget i mig, nu vill jag bara åka, åka. Tråkigt bara att min svaga fotled sätter käppar i hjulen. Just nu har jag den tejpad när jag åker och jag har börjat göra tåhävningar och cirklar med fötterna. Jag tror dock att det är ett par nya boots som blir lösningen på problemet. I de jag har nu, glider fötterna bara runt. Det blir en rejäl extra utgift, men jag tror att det kan vara värt det. Fötterna slits och mår inte bra.
På jobbet har jag däremot börjat må bra. På Monk’s jobbar det många sköna, jag känner väl inte riktigt någon ännu sådär jättebra, men stället har potential. Jag känner mig fortfarande som Bambi, men tydligen tycker de att jag gör ett väldigt bra jobb. Jag är ovan vid denna typ att rent fysiskt arbete, i söndags jobbade jag elva timmar med en kvarts rast. Det är restaurang, jag gillar det! Det är fortfarande lite mentalt jobbigt att gå dit och jobba och inte veta riktigt vad man håller på med, lite ovant att lösa stressade situationer på engelska. Men det är kul och utmanande, och snart kommer det bara att vara roligt och som en promenad i parken.
En ytterligare nyhet att hurra över är att vi igår fick reda på att man inte alls behöver vara 25 år för att hyra bil här. Det öppnade för drömmar och planer om en West Coast Roadtrip ner i Kalifornien. Vår kära lägenhet i en bil! Jag gillar verkligen vår lägenhet. Tanken, planen, är att börja köra någon gång i mitten av april. Målen är fortfarande ytterst oklara, men det finns gott om roadtrip planners på nätet. Fredrik är mycket inne på någon slags vinresa. Vidare är min egen tanke att hoppa av efter någon vecka och ta en Greyhound till min käre bror. Åh, jag har inte sett honom på ett halvår!
Vad finns det mer att säga, mer än att jag har hittat åkglädjen som jag visste att jag hade? Ikväll blir det nog någon typ av utgång. Utgångarna här är befriande, prestigelösa och tidiga. Inte sällan snubblar man in hem genom dörren innan midnatt. Det är en bra rytm, passar mig och passar åkningen.
tisdag 12 februari 2008
Sega regniga dagar
Det har regnat i tre dagar. Kul att vara inspärrad i en lägenhet med ett rum och tre andra. Jag försökte åka igår men molnen var så låga att man större delen av backen åkte inte på moln, utan igenom. Två meters sikt. Jag gick hem och spenderade resten av dagen i sängen. Vidriga rastlöshet. Jag funderar på att rymma hemmifrån.
Egentligen skulle jag vilja ljuga ihop någon slags dröm om minus 10 grader, sol och luft som glittrar. Men det känns bättre att skriva sådant som faktiskt händer.
Jag har fått ett jobb. Ett jobb som server assistant på Monk's grill. Det märks att det är brist på arbetskraft i byn. Det tog inte mer än två minuter från att jag kom in genom entrén till dess att jag blev visad runt i personalutrymmet. Lite chockartat måste jag erkänna, men jag är nöjd. Ca 15 dollar i timmen och lite tid utanför lägenheten! Jag kommer att jobba kanske tre, fyra dagar i veckan. Kul! Ska bli spännande och se om jag kan anpassa mig och lära mig stämningen på Monk's. Efter mitt upplärningspass var jag tveksam. Men jag ska ge mig fan!
lördag 9 februari 2008
fredag 8 februari 2008
Bilder!!
Två veckor och nu har jag verkligen börjat hitta hit. Den största förändringen sedan sist är att jag och Lina för några dagar sedan gick och köpte valla för att pimpa vår utrustning. Vi vallade och slipade stålkanter. Vi stod i Linas skidförråd och lyssnade på musik. Det var kul, och en god förstagångsinsats, tyckte jag, utan att ha någon aning om hur det skulle yttra sig i backen - Jag har hört att det skulle vara kritiskt det där med stålkanter. Dagen efter var jag spänd inför resultatet. Vi var uppe tidigt den morgonen, klockan kvart över åtta var vi i backen. Behandlingen kvällen innan hade gjort underverk! Jag hade fått en ny bräda, och jag blev en ny åkare! Det gick inte
bara fortare, jag kunde bestämma över åkningen igen. Jag njöt och ville inte sluta. Åkningen blev med ens något helt annat!!
Inte bara åkningen går framåt. Mitt liv i Whistler börjar långsamt ta form. Jag har hittat hit och börjar känna mig hemma. Mina ägodelar har hittat sin plats i lägenheten, och jag har hittat ställen och saker som får mig att trivas. Jag har åkt, tagit promenader, lärt mig hitta, lärt mig åka buss och att handla kaffe på Starbucks. Det är svårt att handla. Dels för att pengarna är så förvirrande men även för att inga priser, någonstans inkluderar skatt. Så det blir aldrig riktigt så mycket som man hade tänkt sig. Man står där beredd med pengarna man har räknat på innan för att idiotförklaras när man kommer fram till kassan. Det slutar med att man får panik och langar fram kortet. Market Place heter IGA och har samma jävla PLUn som ICA. Först trodde jag att det enbart handlade om tomaterna, men efter lite spionage kom jag fram till att det är fler som är samma än som skiljer sig. Jag skulle rocka på Market Place då kanske, men känner nog att det är ett avslutat.
Än så länge har vi umgåtts med en samling på tre svenska tjejer som bor nere i Creekside: Lina, Anna och Johanna. De är bra – skönt att få leva lite på sin tjejiga sida. Mer social har jag inte varit. Mest har jag hängt med killarna, vilket jag verkligen inte har något emot. Men man kanske skulle uppskatta varandra lite bättre om man inte gjorde allt tillsammans.
Jag har börjat känna mig modig och bra igen. Mottaglig och redo att träffa människor. Igår skrev jag ut tio exemplar av min resumé och idag ska jag ta en promenad in till byn. Det är fint att gå längs vattnet nere vid sjön. Idag ska jag ha ett jobb. Jag tror att det blir någon slags restaurangverksamhet. Bra arbetstider (kvällar så att man hinner åka), socialt och bra betalt (dricks). Det blir fint!
Jag vill tacka er för kommentarer! Det ger mycket att höra av er där hemma. Det är tack vare det som jag håller modet uppe när allt inte är lika bra. NIKE – Hjälmar mår bra, han har fått en egen sovplats på en tjocktröja i ett skåp. Än så länge har han inte vågat åka snowboard med mig, men jag håller på att övertala honom.
Niklas, Erra, Veloria, Linda och familjen! Jag saknar er! Det är underbart att vara här, men frustrerande att inte vara hemma när inte alla har det på topp. Jag tänker på er!
Kärlek
bara fortare, jag kunde bestämma över åkningen igen. Jag njöt och ville inte sluta. Åkningen blev med ens något helt annat!!
Inte bara åkningen går framåt. Mitt liv i Whistler börjar långsamt ta form. Jag har hittat hit och börjar känna mig hemma. Mina ägodelar har hittat sin plats i lägenheten, och jag har hittat ställen och saker som får mig att trivas. Jag har åkt, tagit promenader, lärt mig hitta, lärt mig åka buss och att handla kaffe på Starbucks. Det är svårt att handla. Dels för att pengarna är så förvirrande men även för att inga priser, någonstans inkluderar skatt. Så det blir aldrig riktigt så mycket som man hade tänkt sig. Man står där beredd med pengarna man har räknat på innan för att idiotförklaras när man kommer fram till kassan. Det slutar med att man får panik och langar fram kortet. Market Place heter IGA och har samma jävla PLUn som ICA. Först trodde jag att det enbart handlade om tomaterna, men efter lite spionage kom jag fram till att det är fler som är samma än som skiljer sig. Jag skulle rocka på Market Place då kanske, men känner nog att det är ett avslutat.
Än så länge har vi umgåtts med en samling på tre svenska tjejer som bor nere i Creekside: Lina, Anna och Johanna. De är bra – skönt att få leva lite på sin tjejiga sida. Mer social har jag inte varit. Mest har jag hängt med killarna, vilket jag verkligen inte har något emot. Men man kanske skulle uppskatta varandra lite bättre om man inte gjorde allt tillsammans.
Jag har börjat känna mig modig och bra igen. Mottaglig och redo att träffa människor. Igår skrev jag ut tio exemplar av min resumé och idag ska jag ta en promenad in till byn. Det är fint att gå längs vattnet nere vid sjön. Idag ska jag ha ett jobb. Jag tror att det blir någon slags restaurangverksamhet. Bra arbetstider (kvällar så att man hinner åka), socialt och bra betalt (dricks). Det blir fint!
Jag vill tacka er för kommentarer! Det ger mycket att höra av er där hemma. Det är tack vare det som jag håller modet uppe när allt inte är lika bra. NIKE – Hjälmar mår bra, han har fått en egen sovplats på en tjocktröja i ett skåp. Än så länge har han inte vågat åka snowboard med mig, men jag håller på att övertala honom.
Niklas, Erra, Veloria, Linda och familjen! Jag saknar er! Det är underbart att vara här, men frustrerande att inte vara hemma när inte alla har det på topp. Jag tänker på er!
Kärlek
måndag 4 februari 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
