Bangkok, jag avslutar resan

Vad fruktansvart konstigt det kanns att aka fran havet for sista gangen pa lange. Det kanns sorgligt att lamna Koh Tao. Trots att jag nu ar valdigt redo att aka hem, tog det emot att ga pa baten for att ta sig upp till Bangkok. Pa Tao ar det latt att kanna sig hemma, jag skulle utan svarigheter kunna bo har ett tag, bo har och dyka. Jag har blivit kar i dykningen, besatt! Jag vill bara ner igen, ner till varlden dar man far pausa fran allt annat! Pa bussresan upp hande det nagot haftigt. Hela mina tre och en halv manad passerade framfor mina ogon. Minnet borjade floda fritt och alla mojliga situationer uppenbarade sig. De manniskor jag har traffat, de stader och landskap jag har bersokt. Vilka fina minnen! Vad mina ogon har fatt se, vad mitt hjarta har fatt uppleva. Herregud, jag ska faktiskt hem snart! Jag sitter har och sammanfattar min resa! Det kanns overkligt, det har har ju pa satt och vis blivit min vardag, och det har alltid kannts som om det ar lang tid kvar. Nu ska jag lamna det. Som alltid ar det ju da man inser vad man faktiskt har fatt. Jag har haft en bra resa och jag kommer att sakna allt, sa sitt satt. Idag kom vi till platsen, till hamnen i Chumpon dar jag tog farval av familjen. Hm, nattaget till Hat Yai, den ensamma veckan pa Koh Lipe, tiden pa Lanta och PhiPhi med Marco, forsta veckan i Chiang Mai och Pai, da Linda kommer...Och chocken nar vi kommer till Phnom Penh och bara ville fly tillbaka till Thailand. Som vi sedan borjar alska Kambodja! Var underbara cykeltur och karaokehotellet i Kampon Cham, magsjukan, den hysteriska dubbade djungelfilmen som de visade pa alla Kambodjas bussar. Ja, saklart, alla bussresor som hor till, allt underligt folk som man traffar pa bussarna, Heart of Darkness i Phnom Penh med Vickan, Maria, Stina och Elin. Sihanoukville, Chivas Shack - lugnet! Paul, Anna, Angel och Oliver. Phom Penh igen, mordarbussresan fran Siem Reap till Bagkok, de underbara och egna tyskarna (Fucky och Mulla) som vi traffade overallt! Hemlangtan, tristess. Mim, Spicy house,cooking class, sticky rice wine och fina pratstunder. Thaimassage...Dykning pa Koh Tao, Mekong pa Koh Tao. Johan och Bjorta (med haret), Nilkas, Erik, Max, Linda, Vickan, Maria, Stina och Elin. Thaiboxning och Mongobowling. Aka moppe, pratstunder med Max. Dans! Sola! Men framfor allt: Att gang pa gang komma pa hur bra man borjar tycka om sig sjalv och livet! LINDA: Tack for att du gjort min resa sa bra! Jag ar forvanad och glad att vi har kommit sa bra overens och hur avslappnad det har varit. Hur kul vi har haft det! Jag har lart mig mycket av dig. Jag gillar dig skarpt! Karlek! Nu ar det sondag kvall, tva dagar kvar till dess att jag ska ta mig till flygplatsen, tre dagar tills att jag ar hemma. Jag alskar hemma! Jag langtar efter er alla och ser fram emot att komma hem. Men nu ar det shopping pa heltid som galler. I Bangkok kan man shoppa, nastan for mycket. Jag maste kanske kopa en liten extra vaska...

Bilder fran Koh Tao

Dykning

Johan

Mellan dyken

Sofia och Vickan, hehe

Innan vart sista, alldeles egna dyk (utan instruktor)

The Advanced!

Ban's divemasters avslutade sin kurs och maskeraddok

Linda torkar haret i vart frascha rum

Vattenpipa pa Papas Tapas

Veloria

Car Bar

Froggy Spice

Jag

Sofia, Linda och Johan

Ahh!

MEKONGKLUBBEN!!!

Linda och Viktoria pa Sleven

Linda forlorar kontrollen

Och Sofia gommer sig

Dykning

Den har veckan har varit dykning. Jag kan nu beratta for er att jag ar certifierad Open Water Diver! Det ar fantastiskt, att fa ga ner vi vattnet, att vara en del av varlden dar nere. Det ar sa skont att fa forsvinna i lugnet, alllt ar sa fridfullt, sa annorlunda. Jag ar sald! Sa sald att jag nu har paborjat fortsattningskursen. Imorn kommer jag alltsa att ha Advanced Open Water, vilket berattigar mig till att dyka i princip var som helst. Vi var tvugna att passa pa, for vi hade turen att fa en underbart bra intruktor. Jag fruktade for att det skulle vara en slapp plojjkurs, men det har ar verkligen en bra utbildning. Vi har varit ute idag och gjort tre dyk, ett djupdyk pa trettio meter, ett mer sjalvstandigt dyk da vi fick simma runt mycket sjalva, tillsammans med sin parkamrat. Advancedkursen ar till for att man ska fa battre sjalvfortroende och bli mer sjalvstandig, och det har man blivit. Man blir sa otroligt stolt over sig sjalv nar man, 20 meter under ytan, klarar av att ta hand om sig sjalv! Vi kom just hem fran nattdyket, vi akte ut klockan sex pa kvallen tog med oss ficklampor och gick ner pa 20 meters djup. Det av tufft, och det ar verkligen otroligt hur jag som annars ar ratt nojjig inte ar det minsta radd! Jag bara alskar det, trots att det simmar omkring okanda djur overallt och som pa detta dyk bara ser fem meter framfor sig. Det har ar sa stimulerande, det ar sa kul att lara sig och utforska nagot helt nytt. Jag har blivit beroende, vill bara se mer och mer, och lara mig mer och mer! Annars har det inte hant sa mycket mer denna vecka. Pa dagarna har vi dykt och pa kvallarna har vi pluggat dykteori. I forrgar var vi ute pa Koh Taos basta restaurang, hela dykgruppen, och firade vart certifikat. Det var ett svenskagt stalle (agaren var med och startade upp Fredsgatan 12), ratt dyrt for var budget, men sa fan vart det! Otroligt mysig inredning, vattenpipa, vita dukar, sanslosa drinkar, svenska kockar och suverant sallskap. Det var en av de basta maltiderna jag har atit. Risotton! Musslorna! Musslorna knullade ens mun, som intruktor Johan sa. Ursakta det grova uttrycket, men det var sa pricksakert! Jag har det mycket bra. Dykningen forstor dock min budget, men det for den garna gora! Det enda orosmomentet ar hur vi ska ta oss ner till Koh Lipe, eller hur vi ska ta oss till Malaysia for nytt visum. Det ar tydligen en massa oroligheter..Vi kommer nog pa natt. BILDER, ska jag ladda upp nagon gang, pa mig ocksa. Men har ar internet sa dyrt sa dyrt, att det for nog bli nar vi kommer till fastlandet. Nu ska jag ga och lagga mig, det ar en dykdag imorgon ocksa!

Koh Tao, igen

Efter tva nastan outhardliga dygn pa nattbussar (nej inte riktigt sa illa var det), landade jag aterigen pa Koh Tao. Har traffade jag hela ganget> Linda, Stina, Vickan, Elin, Maria, Niklas, Erra och Max. Alla bor vi pa samma stalle. Ett stalle som jag med ens vagrade att bo pa eftersom jag tyckte att det var ett "jalva mallishotell". Men jag var den enda snobben i sallskapet och jag fick glomma min vilja. Och idag maste jag erkanna att det ar ganska skont. VI HAR NAMLIGEN PABORJAT VAR DYKKURS IDAG, och det ar riktigt skont att ha sa nara hem, och sa mycket bekvamligheter. For dykning ar kvavande, bade fykiskt och psykiskt. Vi har fatt en tjock bok att plugga pa, och alla forutom jag ar mycket besvarde. Jag ar mest glad. Vad jag har saknat att gora nagot stimulerande, den kanns bra att ha lite krav, nagot som man maste klara. Sjalva dykningen ska faktiskt ocksa bli kul! haha, det ar inte bara for att fa plugga som jag har betalat 10 000 bath. Nej det ska faktiskt bli riktigt haftigt. Jag har blivit mer och mer sugen pa dykningen under resans gang. Man har traffat sa mycket manniskor som ar sa salda. Pa mandag har vi vart dykcertifikat! Pa Koh Tao ska vi stanna i kanske en vecka till, sedan aker alla tjejerna ner till Koh Lipe - dar vi ska fa bo gratis (man skaffar ju sig goda kontakter)! Min sista vecka, hm. Det ska bli skont att fa lite ode strander, lite frid. Jag onskar att jag skulle kunna ladda upp bilder, men jag maste erkanna att jag knappt har tagit en enda bild sedan jag skrev senast. Det maste bero pa att det har borjar bli min vardag. Men tar ju inte bilder hemma varenda dag. Ska bli battre, maste packa upp kameran. Maste upp och plugga nu. Imorn ska vi dyka i poolen! Sedan maste jag paminna slakten om att lagga ner extra mycket karlek pa paskmaten i ar. Det ar ju precis da jag kommer hem. Jag drommer om paskmaten om natterna...Och om er, saklart - kara familj!! KARLEK!

Tankte uppdatera lite. Jag ar fortfarande i Chiang Mai.

Tankte uppdatera lite. Jag ar fortfarande i Chiang Mai. Dagarna har ar lata, men ibland hander det att jag gar ett varv runt kvarteret for att leta efter nagot nytt. Oftast ar det samma cafeer och samma butiker som dagen innan. Da gar jag hem, lagger mig i hangmattan och laser min bok. Bra, for man ska inte vara ute sa mycket nu. De branner risfalt runt om hela Chiang Mai och roken driver hitat men inte vidare. Som om Chiang Mai inte har nog med fororenad luft, ligger det nu ett tacke av giftig dimma over staden.

Veckan som gatt har bestatt av massage, mat och bocker. Massagen gar bra, men det ar fortfarande lika smartsamt. Fast jag blir battre, bade mentalt och kroppsligt. Tack vare denna plaga gar jag inte langre som en anka, utan satter ner fotterna helt rakt. Det ar otroligt, mina tar har blivit langre! Maten ar aven den mycket central har i Chiang Mai, speciellt nar man bor hos Mim pa Spicy House. Dagarna gar enkelt ut pa att valja mat och ata den. Middagarna i vardagsrummet ar fortfarande dagens hojdpunkt, och for nagra dagar sedan var det Linda och jag som stod for maten at alla tolv personer! Mim hade cooking school med oss och avslojade alla hemligheter bakom sin framgangsrika och hyllade mathallning.

Idag ar det sondag, det ger genast staden lite mer liv. Huvudgatan gors om till Sunday Market, och for over 1 km erbjuds allt du nagonsin kan onska dig. Man ska utrusta sig men en stor dos sjalvbeharskning innan man entrar festen. Speciellt farlig ar maten. Himmelsk sushi for 10 bath (2kr) biten.

Trots min och Mims privata fest igar, trots att vi tomde fyra flaskor risvin under mycket djupa och livliga diskussioner, vaknade jag upp och madde battre an pa manga dagar. Jag har haft en ny slang av resetrotthet. Tre och en halv manad ar lang tid att flanga runt. Langtar efter att fa ha mig pa ett och samma stalle. Att ha en vanlig dag. Langtar efter att fa gora lite nytta, kanske jobba lite, producera nagot. Jag gissar att min reaktion ar ratt naturlig efter min fartfyllda och underbara manad i Kambodja, antar att det ar tid for lite tristess och melankoli. Man maste vara ledsen for att kunna vara glad. Henrik, din teori om balans blir allt mer uppenbar och sjalvklar. Jag saknar dig, jag saknar att prata med dig mer an nagonsin.

Om vi hoppas, ar det kanske pavag att vanda. Kanske lagom till att jag stiger iland pa en av mina favoritovar: Koh Tao for att traffa Linda, Vickan, Maria, Stina, Elin och dykkursen. Ja Linda akte fran Chiang Mai igar, jag aker om tva dagar. Det ska bli skont, jag ar klar med den har staden. Jag kommer inte att sakna allt tjat om massage vid middagarna. Det jag kommer att sakna ar det underbara lilla biet som sa generost och karlekfullt har delat med sig av hem och mat. En battre forebild och storasyster kan man inte ha! Det sattet att se pa manniskor och pa livet ar att ta efter. Kan inte nog tacka henne for alla bra samtal.

Lyssnar pa Jens Lekman och tanker pa svenska sommaren. Musiken ser ut att bli lysande. Kanske inte ska jobba i sommar, kanske bara ska aka runt pa festivaler, kanske. Hm. Nu ska jag ga och scanna in min Spicy House logga jag ritade igar. Jag och Mim ska gara nya t-shirts!

Plotsligt ar vi tillbaka i Chiang Mai

Plotsligt ar vi tillbaka i Chiang Mai, Thailand. Det blev en kort vistelse i Siem Reap, tva natter. Nog for att beta av Angkor Wat och de andra. Det var en underlig kansla att vara dar, mitt i alla bilder man har sett sa mycket av. Dessa tempel, konstruktionerna ar makalosa, jag sager inget annat. Synd bara att det ar sa hajpat. Det kommersiella spektaklet for med sig mycket negativt. Precis som alla har sagt, precis vad vi var forberedda pa, var upplevelsen inte vad den skulle kunna vara. Det lag stress i luften, for manga handlade det mest om att fa ut det mesta mojliga ur den hoga passavgiften, bocka av sa manga tempel, samla sa mycket bevis som mojligt. Jag domer dem inte, det var svart att hitta nagon annan stamning. Det var latt att glomma vad man faktiskt tittade pa, att man stod framfor en av de kandiderande for de sju nya underverken. Men ibland hittade man ett horn, fritt fran charterjapaner, skrap och forbudsskyltar. Da var det lattare att forestalla sig hur det faktiskt hade sett ut, att dessa byggnader inte hade slagits upp dar for var tids turister. Da kandes det battre.

Jag glomde ladda min kamera, sa den dog efter tva timmar. Jag forbannade mig i borjan, men insag snart att det var ett bra drag. Jag slapp beskada allt enbart ur ett siktes perspektiv. Jag kunde slappna av och besparades bordan att svettas for de perfekta vinklarna. Tyckte lite synd de som inte inte hade insett, de sag stressade ut.

Dagen efter skulle vi ta bussen, den omtalade mordartrippen fran Siem Reap till Bangkok. Resan ar vida kand bland asienresenarer som den varsta man kan gora, alla skakade pa huvudet nar vi berattade om var plan. Nej, det har inget med bekvamlighet att gora, men det var intressanta 24 timmar. Man kande att man reste. Vagen pa kambodjasidan var som sista biten upp till huset i Blasinge, bortsett fran att det inte var nagra 10 km/h man korde. For sex timmar kunde man ge upp att fokusera blicken pa nagot, vagen var helt enkelt alltfor skumpig. Anda forstod vi att vi hade tur, som hamnade i en buss som inte lade av en gang i timmen! I Poipet slapptes vi av for att vandra over gransen. Att passera en landsgrans var intressant, underlig kansla de dar 100 meterna mellan tullarna...For den thailandska bussen tog samma avstand endast tre timmar. Vi kampade och lyckades ta oss med den sista nattbussen i Bangkok och plotsligt var vi har.

Tid at att lasa, tid at att skriva – spela gitarr. Alltfor mycket tid at att shoppa. Jag tanker pa min vaska hur tung den borjar bli. Att vara i ett buddistiskt land har tydligen inte paverkat mig sa mycket pa den fronten. Igar kopte jag min nya Ipod!

Det blir ungefar tva veckor i Chiang Mai den har gangen. Jag har tva massagekvallar kvar pa min behandling, vilken for ovrigt ar mycket smartsam! Massage, definerar man massage som njutning, ar det inte massage vi haller pa med. Men jag litar pa Mike, jag vet att han vet vad han haller pa med. Kanner faktiskt redan skillnad efter i sondags, da han jobbade pa att oppna upp banorna pa yttersidan av mina bada ben. Jag forstar inte allt. Men det ar tydligen inte sa viktigt. Bara man gor. I buddhismen behover man inte forsta syftet med allt man gor till en borjan. Insikt for komma med tiden. Nyttigt satt att se pa kunskap och insikt! Hur som helst ar detta mycket bra traning for psyket. Jag tranar pa att halla sa pass mycket fokus att man kan ta emot smartan. Annars ar det ohanterligt. Jag lovar, mamma och pappa, han vet vad han gor, och det skadar mig inte.

Efter Chiang Mai ar det tva veckor kvar innan Sverige. Planen ar en vecka pa Koh Tao for ett dykcert och en vecka tillbaka till Koh Lipe. Ser fram emot dykningen, jag blev mycket motiverad av att vara med pa dykarbaten i Sihanoukville. Jag gissar att det ar svart att missuppfatta, mina kanslor for Kambodja. Jag maste erkanna att tiden har i Thailand kanns mindre viktig efter manaden dar. Man jag star fast vid min plan, tva veckor blir anda for kort. Men kanske i host. Det kanns bra att verkligen vilja nagot, att nagot sticker ut i mangden av drommar.

Bevis

Hysteri

Angkor Wat

Angkor Wat

Dessa 'standiga' tyskar, de foljde efter oss andra fran Sihanoukville! Mycket trevliga! Vart rum pa Spicy House

En oslipad diamant

Att bloggen kommer sa sent beror aven denna gang pa att jag har blivit overumplad. Kanske inte av for mycket handelser, men av valbefinnande. Det ar nagot visst med Chivas Shack pa Ocheteaul Beach. Det gar inte att ta pa, men atmosfaren ar fullandad. Stranden, havet och manniskorna har, fick mig att ma bra. Jag forstar nu varfor jag reser, jag har hittat det dar jag dromde om nar jag satt hemma i Sverige och planerade. Jag ar har for att ge av mig och for att da fa av andra. For att lara mig om sant jag inte har sett, om mig, for att lara mig alska mig sjalv. Losningen och drommen kom tillslut.

Dagarna forsvann forbi, tillvaron var tidlos. For nagra dagar sedan kunde vi inte, ens nar vi forsokte, komma pa vilken dag eller vilket datum det var. Den har rapporten blir inte rattvis, det har jag redan accepterat. Jag racker inte till.

Plotsligt hade vi varit har i tva veckor. Denna stamning, denna strand, hav hade trollbundit oss alla. Alla blev forsenade harifran, det gick inte att slita sig. Havet och vinden var sa lugnande, fatoljerna sa djupa, manniskorna sa vackra och festerna sa vilda. Tillvaron fullandad. Timmarna flot diskret samman, vinden rufsade standigt ens har. Vi bodde precis pa stranden, med inte mer an trettio steg fran sangen till doppet, tidigt, tidigt pa morgonen. Ljudet av havet och Cat Stevens stamma gjorde mig lycklig. Framat eftermiddagen sankte sig solen och man vagade sig fram ur skuggan, ut pa promenad. Gick man, inte mer an tio minuter soderut, fick man stranden nastan for sig sjalv. Har inte uppskattat stranden som har: Perfekt, underbar. Inte speciellt bildskon, men underbart livlig och brokig. Barnen var overallt, helst nakna. Havet var alltid i standig rorelse, som gjort for timmar av lek. Som vi badade!

Tillbaka igen stod solen an lagre, man kande att hon inte hade langt kvar. Temperaturen foll en aning, vinden svalkade allas solkyssta kroppar. Snart var vi samlade for den dagliga andakten. Ingen talade,Tracy Chapman sjong. Det var nagot magiskt med solnedgangen. Jag slutar aldrig hapnas av skadespelet som revs av. Fargerna. Karleken omkring en pa Chivas soldack gick att ta pa, och var det enda man andades! Det var hypnotiskt, och jag tror vi alla kande samma sak. Man ville frysa tiden, man ville oppna ogonen och alltid se det har, alltid kanna ruset!

Sen tandes grillen. Da var det kvall och fest, hemmafest. For vi var hemma!

Ja, faktum ar att tiden dar har varit storslagen! Skonhet och lugn oppnar sannerligen dina sinnen. Vinden har rensat bort alla tunga tankar. Sa lange som jag har reflekterat over saken, har jag aldrig varit sa bekymmersfri som nu. Denna delikata tillvaro, sol, vind och vatten, dessa fina manniskor, har fatt mig att blomma. Har sett hur mycket man vinner av att ge. Stressen har lattat och flytt. Tro det eller ej, jag har lart mig att alska en oskriven dag.

Det var svart att lamna vart kara gang pa Chivas. Vi hade sa kul, sa bra samtal, sa mycket aventyr och sa suverana fester. Man fylls av mycket hopp om livet, nar man inser hur mycket bra manniskor det faktiskt finns, om man sa sjalv vill. Jag ska tillbaka hit till Sihanoukville, och till Phnom Penh. Jag ar inte fardig, Kambodja ar sannerligen beroendeframkallande. Jag har borjat alska folket, man blir besatt att forsoka narma sig och forsta, hjalpa. Kontrasterna ar stimulerande, allt det svara, fula och allt det otroligt vackra. Man stalls infor mycket fragor. Om sig sjalv och om livet i allmanhet. Jag har fatt mycket av det har landet. Snart ska jag tillbaka. Jag ska gora ratt for mig.

Chivas Shack

En vanlig eftermiddag

Middag med en familj fran Phnom Penh, Chinese New Year

Soldack

Barn overallt...

...var det

Den lyckligaste solnedgangen jag har sett

Ochheuteal Beach

Under det kinesiska nyaret kryllade det av semesterfirande Khmerer med kameror

Dara, shackets maskot Paul och Oliver

Anna och Angel fran Barcelona Paul

Det drojde inte lange foran Linda tog over...

Suki, staff

Underbara, fina manniskor! (Anna, Oliver, Paul, Jag, Angel och Linda)

Nachosen var bra

En valdigt bra dansk, Oliver

Fran baten, pa tva dagars snorkeltur, med overnattning pa battaket

De enorma, hysteriskt roliga, klumpiga berlinarna Fucky (hans riktiga namn) och Mulla, var med pa baten

Bibi, dykinstruktoren

En lang vecka i Kambodja

Nu har det gatt en vecka i det nya landet. Hade det har varit Thailand hade jag for lange sedan delgett er min spannande rapport. Men I Kambodja ar det inte lika latt. Internet har de saklart, anda ut I minsta by, de tar inte det. Omstallningen att komma hit har bara varit sa stor, manga syner sa sorgliga – andra sa fina. Man har sett sa mycket nytt, sa mycket bortom vad man har kunnat forestalla sig. Det har varit svart att sortera tankarna, kanslorna och intrycken. Jag forsoker tanka over det jag upplever, men avbryts standigt av nya, hapnadsvackande situationer. Det ar haftigt, omtumlande men aven lite trottande att ha sa mycket tankar sa att man inte hinner med att tanka dem. Jag drommer mycket om natterna.

Jag tycker om det, att det inte ar lika enkelt. Jag som tyckte att Thailand var oorganiserat! Nar man kommer till Kambodja fran Thailand upptacker man att Khmerer inte ar lika latthanterliga som de otoligt hovliga, hjalpsamma thailandarna. De ar vanliga, men har en annan, lite trubbig attityd (som kan vara ratt svar att lasa till en borjan). Man lar sig, att vara lyhord. Du far anstranga dig: I Kambodja maste man fortjana sin respekt och sattet man blir bemott. De ar inte sarskillt lattflortade, men det ar kul - att forsoka komma inpa manniskor! Det har har sannerligen varit en av mina mest innehallsrika och stormiga veckor. Denna rapport ska nog vara bra for mig. Jag for sortera, tanka over och forhoppningsvis lagga lite av veckan at vila.

Phnom Penh ar inte sarskillt turistigt. Tufft och ruffigt,haftigt nar man lar sig reglerna. Att trafiken ar tung kan man ta for nagra dagar. Mindre latt att hantera ar missaren. Alla ihardiga och desperata tiggare och forsaljare som hoppar pa en, anvander alla tankbara metoder. Man vet hur val de behover pengarna. Men vilken historia ska man tro pa? Vems klagan ska man falla for? SKA man falla, eller placera blicken langt bort i fjarran och ga vidare? Det ar den standiga fragan har: Vad ska man ta till sig? Vad maste man lamna, for att man inte kan hantera det?

Vi var superseriosa har, gjorde nastan allt i guideboken pa tre dagar. Besokte Killing Fields och S21 (skolan som Pol Pot gjorde om till fangelse, dar Khmer Rouge torterade folket i Kambodja). Trots alla bevis lade man ganska snart ner tanken pa att forsoka forestalla sig. Det gick inte. Otroligt lag och uppgiven blev jag, men forestalla mig kunde jag inte. Speciellt ledsen blev jag av portratten pa vaggarna i skolan, jag madde illa av att se dem i ogonen. Ute pa gatan igen, kunde jag inte sluta tanka hur alla, over 30, som gick forbi mig pa gatan hade varit med om det, Alla bar de pa de mest fruktansvarda minnen. Det slog mig sa ocksa hur fa aldre manniskor man faktiskt ser har. Herregud, folket har forlorat nastan alla sina aldra, sina bildade – de som skulle fostra och utbilda! Det kommer att ta lang tid for det har landet...Anda ler de! Andra kampar de! Phnom Penh var inte alltid varit trevligt och glatt. Men det var bra, bra att jag har fatt se det.

Efter tre dagar var det slut pa storstaden. Vi hyrde cyklar och cyklade over japanska bron, ut pa Highway 6. Malet var att ta oss till landets tredje stad: Kampong Cham. Efter ca en timme hade vi lamna huvudstaden och dess fororter. Och det var sa vackert! Gang pa gang var jag pa vag ner i diket med cykeln. Ty det var sa svart att halla fokus pa vagen, nar det standigt uppenbarade sig helt fantastiska landskap pa sidorna. Jag och kameran blev stressade. Jag ville ha varenda ogonblick, varje farg och varje vind med mig hem! Jag accepterade snart min begransning och beslutade: Det har far bli mentala bilder, minnen!

Nar jag pratar om minnen – lukterna har vacker manga barndomsminnen, vissa som jag hade glomt bort att jag hade. Det ar mysigt, men ganska underligt. Kanske ar man mer mottaglig for sant nar man ar sa langt hemifran, kanske letar man omedvetet, bade ut- och invandigt, efter sadant man kanner igen. Jag tanker mycket pa Oland, jag langtar dit.

Vi trampade pa i hettan, benen borjade strama lite. Var plan verkade hallbar, det var inte alltfor langt. Men det visade sig saklart vara svarare an vad vi hade tankt oss. For i Kambodja har de inga vagskyltar, och folket i byarna kunde varken ett ord engelska, eller peka ut var de bor pa kartan. Men hjalpa till ville de anda, oftast alldeles for manga! Sa, efter fyra timmar i gassande sol blev vi hanvisade at fel hall. Vi var tvugna att vanda om, och nu var det inte lika kul langre. Vi hade inte atit pa manga timmar nu, men lyckades tillsist (mha bilder) forklara for en kvinna vid en bensinstation att vi ville ata. Sen gav vi faktiskt upp, vi fick en engelsklarare (!!) att fixa med oss pa en proppad lokalbuss. Cyklarna slangde vi upp pa taket.

Vi var verkligen exotiska har ute. Overallt dit vi kom, sprang det barn upp till vagen. Ropen och fragorna haglade, det var omojligt att svara alla. ”Hello where you go? Whats you name? Where you from?” De pekade, skrattade och forundrades over vara vita kroppar.

Vilket aventyr! Har sitter vi, efter en maktig cykeltur pa fem timmar, pa en overfull lokalbuss i Kambodja. Det ar sahar man ska resa! Kanske ar det fruktansvart obekvamt (kanske fick jag kramp i rumpmuskeln i bussen utan att kunna gora nagot at det). Men det var sa spannande! Det ar sahar man kommer narmare folket och landet!

Av Kampong Cham sag vi dock inte sa mycket. Jag insjuknade i en ordentlig magsjuka. Vi avbrot darfor var utflykt och akte tillbaka till huvudstaden for att vila. Igar var jag hos en lakare som gav mig atibiotika och sa at mig att slanga mina farliga travello. Om tva dagar ska jag vara fri!

Har blivit trott av sjukdomen och ar just nu lite trott pa resandet. Att aka runt sahar gor det svart att hinna med sig sjalv och sina tankar. Men om nagra dagar blir det Kambodjas kust...Hur som helst, jag har det bra! Ar glad att jag far gora det har. Kambodja ar bra for mig – pa alla satt och vis!

Killing Fields

Killing Fields

S21

Pa vaggen pa S21

Trafiken

Vara foljeslagare

Vara vagvisare

Aaa

Bussen

Linda i bussen

Utsikten fran hotellet i Kampong Cham

En munk pa mekongoarna

En av mekongoarna