Jag är alltså i Santa Cruz och hälsar på Alex. Hon pluggar på College och bor hos den familj där hon tidigare var aupair. Jag har blivit fantastiskt väl omhändertagen och blivit visad runt i mysiga Santa Cruz, men även i lilla Capitola som ligger strax österut längs kusten. Jag har haft en skön och lugn vistelse, och umgåtts med Alexandra, Brad och med barnen. Igår när vi kom hem efter min guidade tur drack vi Margaritas och åt pizza, sen var vi på bio och såg Forgetting Sara Marshall. Det var så himla trevligt att träffa Alexandra och att se hur bra hon trivs med livet här gör mig verkligen sugen på att plugga i det här landet.
Jag har trivts väldigt bra i Kalifornien de tolv dagar som det blev. Det har varit en intensiv resa med många stopp och mycket att se. Det har varit lite rast och ingen ro, sena kvällar och tidiga mornar. Men det har också varit väldigt lyckat, och långt över förväntan. Vi har haft det så kul och bra, från början till slut och trots att vi har levt mer inpå varandra än vad vi någonsin har gjort har det bara varit trivsamt. Än en gång, jag saknar er min kära whistlerfamilj, tre månader utan en dag ifrån varandra så nu känns det tomt, tomt. Tack för att ni har gjort Kanada och Kalifornien så bra och oförglömligt.
För er som är intresserade av att veta hur vi har rest följer här ett sakligt återberättande: Vi lämnade Whistler med greyhound tidigt, tidigt den fjortonde för att åka ner till Seattle och hämta upp vår bil. Samma dag plöjer vi igenom både Washington och Oregon (Highway 5) och landar, efter att nästan ha kört slut på bensinen mitt i en mörk redwoodskog, i Crescent City, Kalifornien. Nästa morgon åker vi och promenerar bland enorma redwoodkträd i några timmar för att sedan åka vidare på highway 101 mot lilla Trinidad för fish n chips vid hamnen och finfin utsikt över havet. Framåt kvällen tar vi av vid Leggett mot vårt huvudsakliga mål för norra Kalifornien: Highway 1. Ettan slingrar sig längs med hela Kaliforniens kust, precis längs med vattnet. Denna första, ursprungliga landsväg är hyllad av många, kanske inte för dess framkomlighet eller effektivitet (det är otroligt kurvigt, låga hastighetsbegränsningar och heldraget precis överallt), utan snarare för det fantastiska sceneriet. Och vilken konstant utsikt! Det fanns ingen måtta på vad som bjöds längs denna kuststräcka och jag vet inte hur många gånger vi var tvungna att panikstanna för att bara få blicka ut över havet och ta in dessa dramatiska vyer. I toppen var Mendocino och frukost på verandan till pittoreska MacCallum House, utsikten vid Point Area Lighthouse och den fantastiska picknicken i Salt Point State Park. Framåt nio gled vi över Golden Gate Bridge och orienterade oss så smidigt (duktiga Fredrik och Ina) genom San Francisco till vårt hostel i Downtown.
Dagen därpå turistar vi i San Francisco, och på kvällen går vi ut och äter urtrevlig italiensk middag med vin (uppseendeväckande i och med att tre av oss är minderåriga i det här landet) långt bortom vår budget.
Fredagen var vikt åt Six Flags. Men när vi kom till Vallejo, taggade upp över öronen fick vi veta att de endast hade öppen lördag och söndag. Besvikna vänder vi om och åker tillbaka till San Francisco för att shoppa. Efter några timmar på Haights Street (ett område med mycket bra secondhand och udda roliga butiker) var vi nöjda och bestämde oss för att åka upp mot vindistriktet Sonoma och övernatta där. I lilla gulliga Sonoma Valley tog vi in på ett Best Western för att fortsätta på vår lyxlinje. Dagen efter var det lördag och ett nytt försök åt Six Flags, för er som inte är bekanta med vad det är så är det en stor amerikansk nöjesfältskedja. Alla blev tillslut små barn igen, hetsade runt bland alla berg- och dalbanor och kunde inte få nog. (De hade extra stora säten för tjocka människor, men ändå var det nästan så vanligt som varje åktur att någon var tvungen att kliva av för att hon eller han var för tjock.)
Vi körde på den kvällen, så morgonen efter dröjde det inte mer än en timme innan vi gled in i Santa Monica. Vi gick längs strandpromenaden vid Venice Beach och åkte sedan vidare för att gå på Outlet i Camarello.
På måndagen var vi Santa Barbara. Vi åt frukost på piren, gick runt och myste bland de medelhavsinspirerade husen och gick på en mycket bra och intressant guidad tur i deras Court House. Mycket fin stad, en arkitekturmässigt väldigt fascinerande domstol.
Vi började ta oss norrut och kom efter lite inlandskörning ut på highway 1 igen. Vi stannade i Cambria för att se solen gå ner. Nästa dag körde vi Big Sur hela vägen upp till Santa Cruz där vi mötte upp Alexandra. Efter lite shopping, restaurang och cafébesök var det slutligen dags för ett tungt farväl. De andra tog bilen på till Whistler och stannade kvar i Santa Cruz.
Jag sitter på flygplatsen i San Francisco, jag sa just hej då till Alexandra och Brad som, otroligt generösa som de är, körde mig hit. Det är bara sju timmar kvar innan jag förhoppningsvis blir mött på flygplatsen i Oklahoma. Det ska bli så skönt att äntligen få se min kära bror igen. Undra om han kommer att vara annorlunda, om han har vuxit mycket, ska bli spännande att se.
Nu är det få dagar kvar till Mexiko och jag är så spänd och glad. Samtidigt är separationsångesten och saknaden efter Emil, Fredrik, Carro och Ina total. Det är mycket känslor upp till ytan, men det är skönt. Det är härligt att sakna och längta! Det är tröttsamt att flänga runt men härligt att resa!
