Igår hade Whistler inte ett moln och 18 grader. Byn är mysigare än någonsin och nu ska jag dra vidare

Åh jag har resfeber! De tre senaste veckorna kan jag inte säga var de tog vägen. Sen jag jobbade mitt sista pass på Monks Grill har jag levt på berget. Det har varit ett härligt liv, ett spontant, socialt, stundom lunkande, stundom fartigt. Det jag kan urskilja ur luddet är de tio fina dagar då Johan kom på besök. Det har varit soligt så nu har jag även fått en härlig hjälm- och gogglebränna!

Imorn lämnar jag Whistler för att åka med gänget ner mot Kalifornien. Det betyder mycket kul men också att vi snart ska skiljas åt. Separationen ligger i luften och trycker. Vi har levt som en familj här i lägenheten och att säga hejdå till killarna kommer att bli tungt och tomt. Det är er jag kommer att sakna mest med Whistler. Det är ni som har gjort vår trånga lägenhet mysig, det är ni som har gjort mig så sugen på att åka och så nöjd med whistlerlivet. Det kommer som alltid att bli ledsamt att ta farväl av goda vänner, för ett bra tag.

Samtidigt kan jag inte vänta att börja röra mig vidare. Trots att jag inte alls känner mig färdig med åkningen (det blir nog halvsäsong i Åre nästa) och inte alls börjar tröttna på att bo i Whistler, så är jag mäkta sugen på att komma vidare mot Kalifornien, mot min älskade bror och mot kärleken i Mexiko. Mexiko börjar närma sig och jag känner mig sugen och inställd på att kliva på andra delen av resan.

Men först innan Mexiko, framför mina fötter nu, ligger övergången, vår efterlängtade Road Trip. Jag, Emil, Fredrik, Carro och Ina ska racea längs Kaliforniens kust på tolv dagar. Det kommer nog att bli bättre än vad vi kan tänka oss! Tacka det goda resesällskapet och den fina planen: Vi kommer att åka buss härifrån till Seattle för att hämta upp bilen och köra ner mot Kalifornien. Inne i CA kommer vi att köra längs kusten ner till San Francisco där vi gör en anhalt i ett par dagar. Vidare kör vi inland mot LA och sedan upp längs kusten, via Santa Barbara, Big Sur och upp till Santa Cruz. Där ska jag hälsa på Alexandra i ett par dagar innan jag tar greyhound till Rasmus. Det är också här som det blir farväl till gänget, hejdå till whistlerfamiljen :(

Det är inte någon vidare kvalitet på detta inlägg. Innehållet och berättandet är mycket splittrat. Här har jag bott i nästan tre månader och nu ska jag flytta ut. Nervositeten blockerar kreativiteten. Det är mycket att tänka på, mycket planerande inför bilresan, saker att göra för sista gången, att avsluta, folk att ta farväl till. Jag har svårt att samla mina tankar, drar ut på att samla mina tillhörigheter som ligger över hela lägenheten. På ett sätt är det ju inte så krångligt, allt ska ju ner. Nu ska jag packa hela mitt nuvarande liv i två väskor, knyta ihop kanadasäcken och fortsätta min resa.

Jag har älskat att känna mig hemma här, just nu älskar jag att få vara påväg. Jag längtar ofta efter er där hemma. Ibland så att det är jobbigt, men för det mesta känner jag mig glad och tacksam när jag tänker på er och vad jag har där hemma.

Fortsätt kommentera, det gör mig modig!