En oslipad diamant

Att bloggen kommer sa sent beror aven denna gang pa att jag har blivit overumplad. Kanske inte av for mycket handelser, men av valbefinnande. Det ar nagot visst med Chivas Shack pa Ocheteaul Beach. Det gar inte att ta pa, men atmosfaren ar fullandad. Stranden, havet och manniskorna har, fick mig att ma bra. Jag forstar nu varfor jag reser, jag har hittat det dar jag dromde om nar jag satt hemma i Sverige och planerade. Jag ar har for att ge av mig och for att da fa av andra. For att lara mig om sant jag inte har sett, om mig, for att lara mig alska mig sjalv. Losningen och drommen kom tillslut.

Dagarna forsvann forbi, tillvaron var tidlos. For nagra dagar sedan kunde vi inte, ens nar vi forsokte, komma pa vilken dag eller vilket datum det var. Den har rapporten blir inte rattvis, det har jag redan accepterat. Jag racker inte till.

Plotsligt hade vi varit har i tva veckor. Denna stamning, denna strand, hav hade trollbundit oss alla. Alla blev forsenade harifran, det gick inte att slita sig. Havet och vinden var sa lugnande, fatoljerna sa djupa, manniskorna sa vackra och festerna sa vilda. Tillvaron fullandad. Timmarna flot diskret samman, vinden rufsade standigt ens har. Vi bodde precis pa stranden, med inte mer an trettio steg fran sangen till doppet, tidigt, tidigt pa morgonen. Ljudet av havet och Cat Stevens stamma gjorde mig lycklig. Framat eftermiddagen sankte sig solen och man vagade sig fram ur skuggan, ut pa promenad. Gick man, inte mer an tio minuter soderut, fick man stranden nastan for sig sjalv. Har inte uppskattat stranden som har: Perfekt, underbar. Inte speciellt bildskon, men underbart livlig och brokig. Barnen var overallt, helst nakna. Havet var alltid i standig rorelse, som gjort for timmar av lek. Som vi badade!

Tillbaka igen stod solen an lagre, man kande att hon inte hade langt kvar. Temperaturen foll en aning, vinden svalkade allas solkyssta kroppar. Snart var vi samlade for den dagliga andakten. Ingen talade,Tracy Chapman sjong. Det var nagot magiskt med solnedgangen. Jag slutar aldrig hapnas av skadespelet som revs av. Fargerna. Karleken omkring en pa Chivas soldack gick att ta pa, och var det enda man andades! Det var hypnotiskt, och jag tror vi alla kande samma sak. Man ville frysa tiden, man ville oppna ogonen och alltid se det har, alltid kanna ruset!

Sen tandes grillen. Da var det kvall och fest, hemmafest. For vi var hemma!

Ja, faktum ar att tiden dar har varit storslagen! Skonhet och lugn oppnar sannerligen dina sinnen. Vinden har rensat bort alla tunga tankar. Sa lange som jag har reflekterat over saken, har jag aldrig varit sa bekymmersfri som nu. Denna delikata tillvaro, sol, vind och vatten, dessa fina manniskor, har fatt mig att blomma. Har sett hur mycket man vinner av att ge. Stressen har lattat och flytt. Tro det eller ej, jag har lart mig att alska en oskriven dag.

Det var svart att lamna vart kara gang pa Chivas. Vi hade sa kul, sa bra samtal, sa mycket aventyr och sa suverana fester. Man fylls av mycket hopp om livet, nar man inser hur mycket bra manniskor det faktiskt finns, om man sa sjalv vill. Jag ska tillbaka hit till Sihanoukville, och till Phnom Penh. Jag ar inte fardig, Kambodja ar sannerligen beroendeframkallande. Jag har borjat alska folket, man blir besatt att forsoka narma sig och forsta, hjalpa. Kontrasterna ar stimulerande, allt det svara, fula och allt det otroligt vackra. Man stalls infor mycket fragor. Om sig sjalv och om livet i allmanhet. Jag har fatt mycket av det har landet. Snart ska jag tillbaka. Jag ska gora ratt for mig.

Chivas Shack

En vanlig eftermiddag

Middag med en familj fran Phnom Penh, Chinese New Year

Soldack

Barn overallt...

...var det

Den lyckligaste solnedgangen jag har sett

Ochheuteal Beach

Under det kinesiska nyaret kryllade det av semesterfirande Khmerer med kameror

Dara, shackets maskot Paul och Oliver

Anna och Angel fran Barcelona Paul

Det drojde inte lange foran Linda tog over...

Suki, staff

Underbara, fina manniskor! (Anna, Oliver, Paul, Jag, Angel och Linda)

Nachosen var bra

En valdigt bra dansk, Oliver

Fran baten, pa tva dagars snorkeltur, med overnattning pa battaket

De enorma, hysteriskt roliga, klumpiga berlinarna Fucky (hans riktiga namn) och Mulla, var med pa baten

Bibi, dykinstruktoren

En lang vecka i Kambodja

Nu har det gatt en vecka i det nya landet. Hade det har varit Thailand hade jag for lange sedan delgett er min spannande rapport. Men I Kambodja ar det inte lika latt. Internet har de saklart, anda ut I minsta by, de tar inte det. Omstallningen att komma hit har bara varit sa stor, manga syner sa sorgliga – andra sa fina. Man har sett sa mycket nytt, sa mycket bortom vad man har kunnat forestalla sig. Det har varit svart att sortera tankarna, kanslorna och intrycken. Jag forsoker tanka over det jag upplever, men avbryts standigt av nya, hapnadsvackande situationer. Det ar haftigt, omtumlande men aven lite trottande att ha sa mycket tankar sa att man inte hinner med att tanka dem. Jag drommer mycket om natterna.

Jag tycker om det, att det inte ar lika enkelt. Jag som tyckte att Thailand var oorganiserat! Nar man kommer till Kambodja fran Thailand upptacker man att Khmerer inte ar lika latthanterliga som de otoligt hovliga, hjalpsamma thailandarna. De ar vanliga, men har en annan, lite trubbig attityd (som kan vara ratt svar att lasa till en borjan). Man lar sig, att vara lyhord. Du far anstranga dig: I Kambodja maste man fortjana sin respekt och sattet man blir bemott. De ar inte sarskillt lattflortade, men det ar kul - att forsoka komma inpa manniskor! Det har har sannerligen varit en av mina mest innehallsrika och stormiga veckor. Denna rapport ska nog vara bra for mig. Jag for sortera, tanka over och forhoppningsvis lagga lite av veckan at vila.

Phnom Penh ar inte sarskillt turistigt. Tufft och ruffigt,haftigt nar man lar sig reglerna. Att trafiken ar tung kan man ta for nagra dagar. Mindre latt att hantera ar missaren. Alla ihardiga och desperata tiggare och forsaljare som hoppar pa en, anvander alla tankbara metoder. Man vet hur val de behover pengarna. Men vilken historia ska man tro pa? Vems klagan ska man falla for? SKA man falla, eller placera blicken langt bort i fjarran och ga vidare? Det ar den standiga fragan har: Vad ska man ta till sig? Vad maste man lamna, for att man inte kan hantera det?

Vi var superseriosa har, gjorde nastan allt i guideboken pa tre dagar. Besokte Killing Fields och S21 (skolan som Pol Pot gjorde om till fangelse, dar Khmer Rouge torterade folket i Kambodja). Trots alla bevis lade man ganska snart ner tanken pa att forsoka forestalla sig. Det gick inte. Otroligt lag och uppgiven blev jag, men forestalla mig kunde jag inte. Speciellt ledsen blev jag av portratten pa vaggarna i skolan, jag madde illa av att se dem i ogonen. Ute pa gatan igen, kunde jag inte sluta tanka hur alla, over 30, som gick forbi mig pa gatan hade varit med om det, Alla bar de pa de mest fruktansvarda minnen. Det slog mig sa ocksa hur fa aldre manniskor man faktiskt ser har. Herregud, folket har forlorat nastan alla sina aldra, sina bildade – de som skulle fostra och utbilda! Det kommer att ta lang tid for det har landet...Anda ler de! Andra kampar de! Phnom Penh var inte alltid varit trevligt och glatt. Men det var bra, bra att jag har fatt se det.

Efter tre dagar var det slut pa storstaden. Vi hyrde cyklar och cyklade over japanska bron, ut pa Highway 6. Malet var att ta oss till landets tredje stad: Kampong Cham. Efter ca en timme hade vi lamna huvudstaden och dess fororter. Och det var sa vackert! Gang pa gang var jag pa vag ner i diket med cykeln. Ty det var sa svart att halla fokus pa vagen, nar det standigt uppenbarade sig helt fantastiska landskap pa sidorna. Jag och kameran blev stressade. Jag ville ha varenda ogonblick, varje farg och varje vind med mig hem! Jag accepterade snart min begransning och beslutade: Det har far bli mentala bilder, minnen!

Nar jag pratar om minnen – lukterna har vacker manga barndomsminnen, vissa som jag hade glomt bort att jag hade. Det ar mysigt, men ganska underligt. Kanske ar man mer mottaglig for sant nar man ar sa langt hemifran, kanske letar man omedvetet, bade ut- och invandigt, efter sadant man kanner igen. Jag tanker mycket pa Oland, jag langtar dit.

Vi trampade pa i hettan, benen borjade strama lite. Var plan verkade hallbar, det var inte alltfor langt. Men det visade sig saklart vara svarare an vad vi hade tankt oss. For i Kambodja har de inga vagskyltar, och folket i byarna kunde varken ett ord engelska, eller peka ut var de bor pa kartan. Men hjalpa till ville de anda, oftast alldeles for manga! Sa, efter fyra timmar i gassande sol blev vi hanvisade at fel hall. Vi var tvugna att vanda om, och nu var det inte lika kul langre. Vi hade inte atit pa manga timmar nu, men lyckades tillsist (mha bilder) forklara for en kvinna vid en bensinstation att vi ville ata. Sen gav vi faktiskt upp, vi fick en engelsklarare (!!) att fixa med oss pa en proppad lokalbuss. Cyklarna slangde vi upp pa taket.

Vi var verkligen exotiska har ute. Overallt dit vi kom, sprang det barn upp till vagen. Ropen och fragorna haglade, det var omojligt att svara alla. ”Hello where you go? Whats you name? Where you from?” De pekade, skrattade och forundrades over vara vita kroppar.

Vilket aventyr! Har sitter vi, efter en maktig cykeltur pa fem timmar, pa en overfull lokalbuss i Kambodja. Det ar sahar man ska resa! Kanske ar det fruktansvart obekvamt (kanske fick jag kramp i rumpmuskeln i bussen utan att kunna gora nagot at det). Men det var sa spannande! Det ar sahar man kommer narmare folket och landet!

Av Kampong Cham sag vi dock inte sa mycket. Jag insjuknade i en ordentlig magsjuka. Vi avbrot darfor var utflykt och akte tillbaka till huvudstaden for att vila. Igar var jag hos en lakare som gav mig atibiotika och sa at mig att slanga mina farliga travello. Om tva dagar ska jag vara fri!

Har blivit trott av sjukdomen och ar just nu lite trott pa resandet. Att aka runt sahar gor det svart att hinna med sig sjalv och sina tankar. Men om nagra dagar blir det Kambodjas kust...Hur som helst, jag har det bra! Ar glad att jag far gora det har. Kambodja ar bra for mig – pa alla satt och vis!

Killing Fields

Killing Fields

S21

Pa vaggen pa S21

Trafiken

Vara foljeslagare

Vara vagvisare

Aaa

Bussen

Linda i bussen

Utsikten fran hotellet i Kampong Cham

En munk pa mekongoarna

En av mekongoarna

Pai

Om ni inte ar radda for kyla sa tycker jag att ni ska ta er till Pai. For det ar en mycket vacker och underhallande stad, eller samhalle - Det ar inte alls stort. Dar kryllade det av barer och hogkvalitativ livemusik, sas det. Forlamade av kylan blev det inte mycket uteliv for var del. Sista natten gick vi till Pais enda inomhusbar, dar vi forbannade oss sjalva for att vi kvallarna innan hade gatt och lagt oss runt atta, nio. Bandet var otroligt, jag lyfte av mig sjalv fran stolen och ner pa dansgolvet! An en gang, aterigen: stallet var sa uppblandat, faranger och turister, alla aldrar. Jag alskar det!

Ute har vi dock varit, i naturen. Nastan sa det har gatt till overdrift. Vara tva forsta dagar var vi pa en trekkingtur med: en halvlaskig hollandska, en otrligt positiv britt och en socialt handikappad kanadensare. Och manniskorvalpen, guiden. Riktigt kul, gott sallskap, riktigt smutsigt och blott, men ack sa god mat! Andra dagen var det 6 timmars rafting pa den just nu lugna Pai River. Trots det ganska stilla vattnet foll jag ur baten. Men det var nog planerat, fran var uttrakade guides sida.

Det riktiga aventyret, som nastan holl pa att bli en mardrom (da det borjade skymma) var var vandring till Pais svaratkomliga vattenfall. Herregud: I atta timmar har jag och Linda gatt, klattrat brant, hoppat pa hala stenar over minst 50 knepiga passager over floden. Man kunde vada, vilket hade varit mycket lattare, men vi ville spara vara tygskor. Kandes nastan som ett tvspel! Vi kunde inte ta det lugnt...for da skulle skymningen ta oss!

Nej men Pai ar verkligen en fin stad, landskapen ar de finaste hittills! Alla ar sa vanliga, verkligen alla halsar! Att komma till Pai ar som att komma till en oas. En oas av smakfullt inredda restauranger, barer. Butikerna saljer riktigt snyggt designade klader. (Jag sag speciellt en butik dar Helene skulle fa spel, bara en massa klanningar, precis din stil!) Har har folk plotsligt oga for design och mode, eller for konst och foto. Pai ar artisternas stad. Overallt malas det, stalls ut och spelas musik. Det var harligt att ta ett varv och bara suga in den avslappnade stamningen. Stamningen som paminner mig om att vara pa festival. Lugnet efter stormen pa morgonen, lukten av eldar, folk gar runt i stora trojor och forsaker tina upp. Musik hors overallt...kreativiteten kanns i luften. Det ar latt att fastna har, man ser manga som har gjort det. Vasterlannigar pa asienresa, som kom av sig. Jag skulle latt har stannat langre. Om vi hade hittat ett lite varmare hur, och haft lite varmare klader. Pai ar inte till for de med strandklader.

Nu ar vi tillbaka i kara Chiang Mai, hos "familjen" pa Spicy House. Ikvall aker vi till Bangkok for flyget till Kambodja. I det har skedet av resan borjar tiden kannas knapp. Jag vill hinna med mina tva thaimassageveckor i Chiang Mai i mars. Men hur ska jag hinna, nu nar vi har blivit overosta med tips om resmal i Kambodja? Kanske skjuter jag upp hemresan nagon vecka...om det gar att ordna. Ser fram emot Kambodja. Kanske inte kul alla ganger, men bra. Ska bli intressant att installera sig i annu ett nytt land! HEJ!

Nattlife in Pai, brrr!

Elefant

Trekkingtag

Lindas trekkingskor

De varma kallorna var avgorande for overlevnaden i Pai!

Mmat

Trekkinguiden Paul

AH!

I torsdags var det scouternas dag

Malet. varfor vi gick i atta timmar

Efter fem timmar...

Ute ur jungeln...

Just before it got dark...

Mick Jagger ar thailandare och musiklarare i Pai!

NIKE! Halmar mar bra! Jag matar honom varje dag!