En lang vecka i Kambodja

Nu har det gatt en vecka i det nya landet. Hade det har varit Thailand hade jag for lange sedan delgett er min spannande rapport. Men I Kambodja ar det inte lika latt. Internet har de saklart, anda ut I minsta by, de tar inte det. Omstallningen att komma hit har bara varit sa stor, manga syner sa sorgliga – andra sa fina. Man har sett sa mycket nytt, sa mycket bortom vad man har kunnat forestalla sig. Det har varit svart att sortera tankarna, kanslorna och intrycken. Jag forsoker tanka over det jag upplever, men avbryts standigt av nya, hapnadsvackande situationer. Det ar haftigt, omtumlande men aven lite trottande att ha sa mycket tankar sa att man inte hinner med att tanka dem. Jag drommer mycket om natterna.

Jag tycker om det, att det inte ar lika enkelt. Jag som tyckte att Thailand var oorganiserat! Nar man kommer till Kambodja fran Thailand upptacker man att Khmerer inte ar lika latthanterliga som de otoligt hovliga, hjalpsamma thailandarna. De ar vanliga, men har en annan, lite trubbig attityd (som kan vara ratt svar att lasa till en borjan). Man lar sig, att vara lyhord. Du far anstranga dig: I Kambodja maste man fortjana sin respekt och sattet man blir bemott. De ar inte sarskillt lattflortade, men det ar kul - att forsoka komma inpa manniskor! Det har har sannerligen varit en av mina mest innehallsrika och stormiga veckor. Denna rapport ska nog vara bra for mig. Jag for sortera, tanka over och forhoppningsvis lagga lite av veckan at vila.

Phnom Penh ar inte sarskillt turistigt. Tufft och ruffigt,haftigt nar man lar sig reglerna. Att trafiken ar tung kan man ta for nagra dagar. Mindre latt att hantera ar missaren. Alla ihardiga och desperata tiggare och forsaljare som hoppar pa en, anvander alla tankbara metoder. Man vet hur val de behover pengarna. Men vilken historia ska man tro pa? Vems klagan ska man falla for? SKA man falla, eller placera blicken langt bort i fjarran och ga vidare? Det ar den standiga fragan har: Vad ska man ta till sig? Vad maste man lamna, for att man inte kan hantera det?

Vi var superseriosa har, gjorde nastan allt i guideboken pa tre dagar. Besokte Killing Fields och S21 (skolan som Pol Pot gjorde om till fangelse, dar Khmer Rouge torterade folket i Kambodja). Trots alla bevis lade man ganska snart ner tanken pa att forsoka forestalla sig. Det gick inte. Otroligt lag och uppgiven blev jag, men forestalla mig kunde jag inte. Speciellt ledsen blev jag av portratten pa vaggarna i skolan, jag madde illa av att se dem i ogonen. Ute pa gatan igen, kunde jag inte sluta tanka hur alla, over 30, som gick forbi mig pa gatan hade varit med om det, Alla bar de pa de mest fruktansvarda minnen. Det slog mig sa ocksa hur fa aldre manniskor man faktiskt ser har. Herregud, folket har forlorat nastan alla sina aldra, sina bildade – de som skulle fostra och utbilda! Det kommer att ta lang tid for det har landet...Anda ler de! Andra kampar de! Phnom Penh var inte alltid varit trevligt och glatt. Men det var bra, bra att jag har fatt se det.

Efter tre dagar var det slut pa storstaden. Vi hyrde cyklar och cyklade over japanska bron, ut pa Highway 6. Malet var att ta oss till landets tredje stad: Kampong Cham. Efter ca en timme hade vi lamna huvudstaden och dess fororter. Och det var sa vackert! Gang pa gang var jag pa vag ner i diket med cykeln. Ty det var sa svart att halla fokus pa vagen, nar det standigt uppenbarade sig helt fantastiska landskap pa sidorna. Jag och kameran blev stressade. Jag ville ha varenda ogonblick, varje farg och varje vind med mig hem! Jag accepterade snart min begransning och beslutade: Det har far bli mentala bilder, minnen!

Nar jag pratar om minnen – lukterna har vacker manga barndomsminnen, vissa som jag hade glomt bort att jag hade. Det ar mysigt, men ganska underligt. Kanske ar man mer mottaglig for sant nar man ar sa langt hemifran, kanske letar man omedvetet, bade ut- och invandigt, efter sadant man kanner igen. Jag tanker mycket pa Oland, jag langtar dit.

Vi trampade pa i hettan, benen borjade strama lite. Var plan verkade hallbar, det var inte alltfor langt. Men det visade sig saklart vara svarare an vad vi hade tankt oss. For i Kambodja har de inga vagskyltar, och folket i byarna kunde varken ett ord engelska, eller peka ut var de bor pa kartan. Men hjalpa till ville de anda, oftast alldeles for manga! Sa, efter fyra timmar i gassande sol blev vi hanvisade at fel hall. Vi var tvugna att vanda om, och nu var det inte lika kul langre. Vi hade inte atit pa manga timmar nu, men lyckades tillsist (mha bilder) forklara for en kvinna vid en bensinstation att vi ville ata. Sen gav vi faktiskt upp, vi fick en engelsklarare (!!) att fixa med oss pa en proppad lokalbuss. Cyklarna slangde vi upp pa taket.

Vi var verkligen exotiska har ute. Overallt dit vi kom, sprang det barn upp till vagen. Ropen och fragorna haglade, det var omojligt att svara alla. ”Hello where you go? Whats you name? Where you from?” De pekade, skrattade och forundrades over vara vita kroppar.

Vilket aventyr! Har sitter vi, efter en maktig cykeltur pa fem timmar, pa en overfull lokalbuss i Kambodja. Det ar sahar man ska resa! Kanske ar det fruktansvart obekvamt (kanske fick jag kramp i rumpmuskeln i bussen utan att kunna gora nagot at det). Men det var sa spannande! Det ar sahar man kommer narmare folket och landet!

Av Kampong Cham sag vi dock inte sa mycket. Jag insjuknade i en ordentlig magsjuka. Vi avbrot darfor var utflykt och akte tillbaka till huvudstaden for att vila. Igar var jag hos en lakare som gav mig atibiotika och sa at mig att slanga mina farliga travello. Om tva dagar ska jag vara fri!

Har blivit trott av sjukdomen och ar just nu lite trott pa resandet. Att aka runt sahar gor det svart att hinna med sig sjalv och sina tankar. Men om nagra dagar blir det Kambodjas kust...Hur som helst, jag har det bra! Ar glad att jag far gora det har. Kambodja ar bra for mig – pa alla satt och vis!

Killing Fields

Killing Fields

S21

Pa vaggen pa S21

Trafiken

Vara foljeslagare

Vara vagvisare

Aaa

Bussen

Linda i bussen

Utsikten fran hotellet i Kampong Cham

En munk pa mekongoarna

En av mekongoarna