Laughing when running!

Nu har det äntligen hänt tillräckligt för att skramla samman till en rapport. Bor man utan att resa blir allt annars snabbt vana och vardag. Dagarna smälter samman, jag måste skriva notiser i min almanacka för att kunna skilja dem åt. De senaste dagarna har dock varit mycket minnesvärda. Solen har visat sig och gett oss två mycket sköna åkdagar. Det är fantastiskt vad solen kan göra inverkan! Färger förändras, humöret och modet får sig en kick. Solljuset tar fram konturer, gör berg och skog skarpare. Omgivningen blir på alla sätt mer uttrycksfull, och drar med alla dess besökare. Vi (Jag, Fredrik, Emil, David, Carro, Ina, Lina och Johanna) glassade runt på Whistler, solade i liften (någon har planerat riktigt bra då solen alltid är vänd åt rätt håll), och kände livet i oss!
Speciellt upprymd var jag, som börjar märka att något riktigt bra håller på att hända med min åkning. De sista åken i Peak to Creek igår var fantastiska! Jag vågar äntligen åka fort, jag orkar äntligen stå emot. Oro, ovana och ängslan har blivit mod, snygg åkning och rå njutning! Kände mig utan att vara blyg, jävligt grym (både bra och cool, Anna). Jag skrattade med solen i ryggen hela vägen ner, från toppen till byn!

Efter igår föddes suget i mig, nu vill jag bara åka, åka. Tråkigt bara att min svaga fotled sätter käppar i hjulen. Just nu har jag den tejpad när jag åker och jag har börjat göra tåhävningar och cirklar med fötterna. Jag tror dock att det är ett par nya boots som blir lösningen på problemet. I de jag har nu, glider fötterna bara runt. Det blir en rejäl extra utgift, men jag tror att det kan vara värt det. Fötterna slits och mår inte bra.

På jobbet har jag däremot börjat må bra. På Monk’s jobbar det många sköna, jag känner väl inte riktigt någon ännu sådär jättebra, men stället har potential. Jag känner mig fortfarande som Bambi, men tydligen tycker de att jag gör ett väldigt bra jobb. Jag är ovan vid denna typ att rent fysiskt arbete, i söndags jobbade jag elva timmar med en kvarts rast. Det är restaurang, jag gillar det! Det är fortfarande lite mentalt jobbigt att gå dit och jobba och inte veta riktigt vad man håller på med, lite ovant att lösa stressade situationer på engelska. Men det är kul och utmanande, och snart kommer det bara att vara roligt och som en promenad i parken.

En ytterligare nyhet att hurra över är att vi igår fick reda på att man inte alls behöver vara 25 år för att hyra bil här. Det öppnade för drömmar och planer om en West Coast Roadtrip ner i Kalifornien. Vår kära lägenhet i en bil! Jag gillar verkligen vår lägenhet. Tanken, planen, är att börja köra någon gång i mitten av april. Målen är fortfarande ytterst oklara, men det finns gott om roadtrip planners på nätet. Fredrik är mycket inne på någon slags vinresa. Vidare är min egen tanke att hoppa av efter någon vecka och ta en Greyhound till min käre bror. Åh, jag har inte sett honom på ett halvår!

Vad finns det mer att säga, mer än att jag har hittat åkglädjen som jag visste att jag hade? Ikväll blir det nog någon typ av utgång. Utgångarna här är befriande, prestigelösa och tidiga. Inte sällan snubblar man in hem genom dörren innan midnatt. Det är en bra rytm, passar mig och passar åkningen.