Tva veckor kvar pa Piña

Vi har nagra regniga dagar har pa Piña, da allt star som stilla. Det redan somniga Zipolite faller djupare i sin dvala och det ar inte mycket som hander. Det ror mig inte sarskillt, jag valkomnar istallet regnet och svalkan, for jag har akt pa samma ihardiga sjukdom som jag hade forra hosten; ont i kroppen, halsen, trott, nastan feber och ogoninflammation. Frustrerande, jag har borjat trana valdigt duktigt sen jag kom till Piña och hade for en vecka sedan tagit mig over den klassiska troskeln. Jag kande mig stark och entusiastisk. Man far val hoppas att entusiasmen, eller viljestyrkan ar lite mer konstant an att den inte skulle klara en veckas sjukdom.

I dagarna har jag och Henrik tva manader pa Piña Palmera, och for er som inte redan visste kommer jag, tillsammans med Martina, att aka till Mexiko City om tjugo dagar. Beslutet har kostat mig mycket tid och moda att fatta och det har kravt en rejal rannsakning av mig sjalv, mina tankar och kanslor. Det har varit en diskussion, delvis i mitt huvud, delvis mellan mig och Henrik huruvida det ar ratt eller inte att aka tidigare, ratt emot mig sjalv, ratt emot Piña; huruvida det ar fegt att smita eller modigt att andra pa och ta sig ur en situation som inte kanns bra; om det ar ge upp och inte kampa tillrackligt eller om det ar att vara stark och ha god intuition och sjalvkannedom.
Jag kom till Piña utan varken nagon spanska att rakna med eller nagon specifik kunskap som kunde vara till hjalp for Piña. Detta, har jag insett, lamnar mig med sma mojligheter att delta och bidra i aktiviteter som kanns givande och som engagerar mig. En bra spanska och kunskaper inom de omraden som Piña behover har visat sig vara mycket viktigare an jag trodde, och lite av en forutsattning for att kunna fa vara med och arbeta med till exempel terapiarbetet. Mina forvantingar pa arbetet har var att fa arbeta med barn och ungdomar i terapin, eller att kanske starta upp nagot projekt pa omradet har pa Piña. Jag insag snart att mitt sprak var i vagen for mig och att det helst kravdes nagon slags utbildning for att bli involverad i terapin. Frustrerande: jag ville gora sa mycket, men hade inte formagan. Jag kande att jag var tvungen att gora nagot som kandes mer givande och inspirerande, samtidigt ville jag inte ge upp Piña, det som jag sa lange hade planerat att jag skulle gora.

Till slut insag jag att det skulle racka med tre manader har, och att jag och Martina skulle aka upp till Mexico City och till Henriks familj for att plugga spanska pa universitetet under oktober och november. Spanskan var for mig ett sa pass viktigt mal med den har resan och jag kanner att jag istallet vill fokusera pa att lara mig spraket battre. Det ar ju trots allt spaket som ar nyckeln till att komma in i landet och kulturen och lara kanna manniskorna. Hade jag kunnat prata och forsta battre, hade sakerligen vistelsen pa Piña sett helt annorlunda ut.
Det kanns bra, och som jag aterigen har fattat ett beslut i riktning med mitt hjarta. Det gor mig mycket stolt och modig, nar jag lyckas fatta beslut och forsatta mig i den riktning, som far mig att ma bra och fortsatta utvecklas.

Samtidigt som jag har kommit fram till att jag nu ska gora nagot annat, borjar jag med tiden ana vilket lardom detta ar for mig, kanske ar Mexiko (Piña Palmera i synnerhet) det hittills viktigaste jag har gjort i mitt liv. Det ar inte bara pa grund av att jag vidgar min syn pa varlden, att jag lar mig om och far leva med en kultur och bland varderingar som ar totalt omvanda jamfort med de som jag har med mig hemifran. Har bor andra varderingar, jag befinner mig i en organisation som ar uppbyggd pa helt andra varden an mina egna, vilket forsatter mig i en position dar det kanns som om jag egentligen inte kan nagonting. Jag ar nyborjare pa allt, som ett barn i spraket men aven i traditioner och i hur man hanterar vardagen och loser problem. Jag tvingas ifragasatta mina egna tankegangar. Vissa satt att tanka kommer jag nog aldrig att kunna acceptera, andra har jag redan tagit till mig hjarta for att, fran och men nu, alltid ha med mig. Det jag framst tanker pa ar hur familjen i Mexiko ar det mest centrala och det allra viktigaste for alla. Detta har verkligen fatt mig att fundera over familjens roll och status i Sverige. Mexiko ar pa manga satt ett kampigare och tuffare land att leva i, men hemma i Sverige ar vi desto ensammare.
Bortsett fran allt som jag lar mig av att vara just har, har den svara och kampiga situationen i sig drivit mig till ett nytt satt att tanka, som jag kommer att kunna ha med mig som ett redskap vaga, orka och vilja kampa i svara och skrammande situationer i framtiden. Jag har hittat ett lugn och ett satt att kontrollera min installning och bibehalla min entusiasm. Det ar som om jag har hittat ett satt att besegra den maktiga feghet och lamhet som hindrar en fran att vaga satsa och kampa for det man vill ha, den hanlingsforlamning som kommer av radslan infor att inte lyckas. Det ar en verkligt haftig kansla, jag ar uppfylld av entusiasm, mod och lugn infor allt som kommer att komma. Det kanns som att jag kommer att klara allt jag vill, som om jag kan lita pa att jag inte kommer att ge upp och fega ur om nagot blir ovantat svart.

Jag trivs valdigt bra med tillvaron har pa Piña nu, jag trivs valdigt bra med mig sjalv. Pa sondag fyller Henrik ar, vi ska fira genom att ga till stranden i gryningen, klattra upp for ett berg se solen ga upp. Sen, fyra dagar senare, ar det min tur. Forsta fodelsedagen utan mamma och pappa, det kommer att kannas konstigt. Jag vet inte om det ar pa grund av detta, pa grund av att jag ar lite sjuk, eller om det ar pa grund av det fina brevet som kom fran mormor med pappersposten idag, eller pa grund av den gulliga berattelsen fran Helene om mina stora kusiner pa Grona Lund. Men jag langtar mer an nagonsin efter min underbara familj, det allra basta som jag har.

Sofia