12/10/08

Jag har ägnat det senaste dagarna åt att på distans kolla in Stockholms bostadsmarknad. Lite onödigt kanske. Jag kan ju inte riktigt göra så mycket åt läget där jag sitter nu, och jag blir duktigt sugen på att skynda hem och börja kriga för ett förstahandskontrakt. Det är dags att skaffa mig ett eget hem. Är det något, så har jag lärt mig hur det är att inte ha något privatliv. Här i Mexiko är man inte så mycket för privat eller för eget utrymme, vilket ofta kan vara väldigt trevligt och mysigt, men ibland nästintill olidligt för en svenska. Hemma faller sig den egna tiden ganska naturligt tycker jag, man sällan aktivt ta något avstånd, här verkar det som om hela tillvaron är till för att man inte ska behöva vara ensam en enda sekund. Det kan bli påfrestande för en person från ett befolkningsglest land som Sverige. Jag längtar efter ett ställe där bara jag bor och efter att aktivt få välja när man ska umgås med andra. Jag längtar efter att få längta efter sällskap. Jag säger inte att jag vill åka hem nu, jag säger bara att jag är ivrig på att få komma hem. Jag har lärt mig mycket, har mycket mod och idéer som jag vill göra verklighet av så snart som möjligt.

Nog. När jag kommer hem kommer jag såklart att bli sällskapssjuk och längta tillbaka till Mexiko där man aldrig är ensam, och där tillvaron är fylld av spontana utflykter och måltider. Idag ringde Henriks mammas kusin Lucy (jag är usel på släktrelationer, Helene, vad blir det?) och frågade om de kunde hämta upp oss för att åka och äta mat. Jag svarade med ett väldigt snabbt och övertygande ja (detta för att vi annars blir retade för att vara organiserade och ospontana svenskar). Två timmar senare blir vi upphämtade i tron om att vi ska hem till deras kök. Men när bilen sen stannar är det vid entrén till en väldigt ansedd och lyxig kinesisk restaurang (en restaurang som jag många gånger har passerat och förstått att jag aldrig skulle komma att besöka). Då jag verkligen inte var beredd på var vi skulle, blev känslan av den enorma matsalen svindlande. Det slog mig då hur länge sedan det var som jag befann mig i en uppstyrd situation. Jag blev nästan lite nervös och var tvungen att aktivt påminna mig om mitt egentliga bordsskick - hihi, jag kom ju precis från tre månader på Pina Palmera där alla måltider äts med händerna eller på sin höjd med gaffel. Nåväl, efter en stel start slappnade jag av och vi hade en mycket trevlig och god lunch. Jag och Martina var helt uppspelta när vi kom hem, just för att vi så länge har varit helt befriade från denna typ av sofistikerat lyx under, blev det en fantastisk upplevelse, maten som smakade som den kostade, riktigt duktiga servitörer som blandade drinkarna och skar upp köttet vid bordet, och ja - själva uppstyrdheten i sig!

Imorgon börjar skolan, äntligen ska vi göra mer än att träna eller gå fram och tillbaka från mataffären. Jag ska försöka ta mig in på en kurs lite svårare än vad jag förtjänar, så jag får svettas lite. OCH de blidde ingen Madonna, det blidde konsert med KANYE WEST på fredag istället. Hoppas på lite nya låtar, han har börjat sjunga, visste ni det?