EN VECKA

Livet i rum 315, Vale Inn börjar bli verklighet, i alla fall något verkligare än senast jag skrev. Jag har känt mer på snön, konstaterat att jag har mycket att lära men också att det går fort. Jag drar redan ner för backarna med en helt annan säkerhet! Mycket handlar om mod - jag väntar på att min tvångstankeliknande rädsla för att slå mig ska försvinna. Det kommer, så fort jag får maxi ur mitt system kommer mycket dåligt att försvinna. Jag skyller mycket på maxi, eller kanske på mig själv - som tillät mig att jobba som jag gjorde. Å andra sidan, hur kom jag hit? Hur som helst vet jag att jag aldrig gör om det.

Trots att det föll fantastiska mängder snö under natten, hoppar jag åkningen idag. Jag har sån träningsvärk att till och med bloggandet är en fysisk ansträngning. Ha, jag måste vila armarna mellan varje mening. Igår tog Emil med mig ut i skogen, en bra bit bortom pisten. Två dygn med snöfall - det var länge sedan som jag såg sådana enorma mängder snö! Otroligt att se, härligt att glida ner över, inte lika trevliga att drunkna i. Rädd för att krocka med den täta granskogen höll jag för låg fart. Jag sjönk, gång på gång, ner till låren i snö. Säkert två timmar tog åket, två timmar av försök att gräva upp mig ur snön. Det slutade oftast med att Emil fick dra upp mig. Jag som en kraftlös jättebäbis. Tur att Emil var med, tyckte jag. Emil tyckte inte att det var lika tur att jag var med.

När jag inte låg nergrävd, när jag inte krockade med granar utan faktiskt höll mig på benen och lyckades ta mig ner, runt granträden, då var det livet! Att omringad av skog och snö glida ner som på moln. Det är min tanke - att det tillslut ska bli mindre gräva och mer moln!

Att bo i en lägenhet, i vardagsrummet tillsammans med tre skidbesatta killar, Fredrik, Emil och David, går hittills bra. Vi kommer bra överens, delar lika på maten och på matlagningen. Vi har kul också, skrattar mycket. Ibland med varandra och ibland åt varandra. Vi tittar på Flights of the Conchords, älskar Bret McKenzie and Jemaine Clement, vi dricker Wild Cat - stong. Fredrik blir maniskt besatt av mat och David knarkar Twix. De är bra och jag trivs! Umgänget utanför lägenheten har för min del ännu inte blivit så mycket av. Jag har hittills heller inte sett så mycket av Whistler. Det är en annan tanke, att tillslut även orka sig ut på byn efter en dag i backen.

Jag sitter på Starbucks med nya Pique Newsmagazine, Whistlers weekly, och ska sätta igång med jobbsökandet på allvar. Whistler är ett paradis för den arbetslöse! Fjorton sidor med annonser på jobb att söka. Ska bli kul att börja jobba, träffa människor - komma ut, utanför lägenheten och åkningen. Börja prata lite engelska, det är nästan pinsamt på den fronten.

Livet blir bättre här borta. Som vanligt blir det bättre och som allt tar det tid. Jag kan aldrig sluta skratta åt mig själv och min förmåga att ställa orimliga, fånigt storslagna och romantska krav på verkligheten. Jag tycker om hur jag tänker, det gör jag. Men visst skakar man på huvudet åt mig ibland??!

Kärlek till er där hemma