6/3

Sen jag skrev senast har det kommit snö. Det har blivit kallare, så nu är skidlivet inte längre hopplöst. Tittar man upp mot berget ser det ut att vara minusgrader redan nere i byn. Granarna är frusna och det ligger glitter i luften. Mmm, jag vill upp och åka!

Jag ligger dock temporärt handikappad i min säng, efter en krasch innehållande tre volter. Vädret igår var bedårande, så jag, Anna, Lina, Emil, Hans och Kalle bestämde oss för att klättra lite, för att njuta av fantasiskt utsikt och egen åkning i puder. Självklart kraschar jag redan på transporten, efter att ha missat ett plötsligt stup. Omtummlad, irriterad och med lite känningar i nacken bestämmer jag mig för att bita ihop och fortsätta äventyret.
Till en början kände jag att det var ett helt rätt beslut. Utsikten var väldigt trevlig, det var de två hundra meterna av åkning också. Men efter några minuter av fint puder hade vi hamnat nästan längst ner i fåran mellan Whistler och Blackcomb. Skogen var tät och svåråkt för en snowboardidiot (jag måste lära mig att stå på skidor). Vi var tvugna att hålla höjd för att inte sluta i bäcken. Det negativa med snowboard i det läget är att det enda sättet att få fart är att åka neråt, vilket i detta fall var uteslutet. Jag åkte på hälarna tills farten tog slut, då knäppte jag av mig och gick/klättrade till dess att det blev några meter nedförsbacke igen. Det var brant och isigt och jag var trött och lite snurrig sen vurpan. Så uppgiven, så slutkörd - ty det var en vandring utan tänkbart slut! Emil (återigen) åkte bakom och fångade upp mig, gav mig fart. Vi var i backen klockan tio, åkte hem klockan halv tre. Detta fantastiska äventyr var vårt enda åk, räkna själva hur lång tid det tog att ta sig ut i verkligheten igen. Puh, i klass med vår åtta timmar långa vandring till vattenfallet i Pai, Linda.

Kroppen var trött igår, men förstörd hade den inte hunnit bli förän jag vaknade i morse. Varenda kroppsdel kändes bly att lyfta och nacken kunde jag inte röra utan att använda händerna till hjälp. Jag har sträckt nacken ordentligt. Frustrerande att inte kunna åka, nu när jag är ledig (och nu när jag är helt obehindrad av mina nya boots). Skönt på ett annat att kunna läsa, fixa med bilder och försöka plugga lite spanska utan att få dåligt samvete att man missar en bra åkdag.

Jag jobbar inte förän på lördag kväll. Skönt att ha många lediga dagar på raken. Att jobba på ett språk man inte behärskar fullt och helt är mycket utmanande, speciellt när alla som man jobbar med förväntar sig att man ska vara på samma språkliga nivå som dem. Istället för att förstå att det är på grund av språket och den helt obekanta slangen man inte hänger med, så känner man sig puckad och dum.

Men det blir bättre och bättre och man lär sig inte bara att uppfatta vad folk säger (på slang, fackspråk och i stressade situationer) utan också att svara på skämt och kommentarer som man inte riktigt lyckats uppfatta på ett smidigt sätt. Många gånger har det heller inte med förståelse för själva orden att göra. Jag inser i de allra flesta fall ATT det är ett skämt. Men det är ofta som jag inte kan förstå vad som faktiskt var roligt i det som sades. Humorn här, bland nordamerikaner kanske,är annorlunda. Ju högre, ju vräkigare, ju extremare - the more hilarious! Det är okomplicerat, i mina ögon ganska infantilt. Vad jag har också har upptäckt är mångas oförmåga att uppfatta ironi som något roligt. Som barn, som tar alla ord på allvar, som inte kan förstå att man menar motsatsen eller något annat. Det blev tydligt då jag jobbade med en österrikare som många på Monks uppfattar som dryg och otrevlig. Jag ser honom som ironiskt skämtsam. Han förstår mina skämt och jag hans. Är europeer bättre på och mer vana vid ironi? Men vad gör man, skrattar med och får dem att tro att man tycker att de är asroliga!

Jag har börjat skaffa mig en aning om hur det är att leva i ett land där man inte klarar spåket helt obehindrat. Jag har tänkt mycket på de i min vardag hemma som jobbar och lever på ett annat språk än sitt eget. All respekt! Det är tuffare än vad jag kunde tänka mig, och då är min engelska ända bra sedan innan. Ha, vänta bara till dess att jag kommer till Mexiko det är väl då jag kan börja snacka om kommunikationssvårigheter.

Från ett liv kantat med stora utmaningar och upplevelser i Whistler.