Coyoacan, Mexico City

Nu har det gått över två veckor i det nya landet och som vissa av er redan vet har det varit lite känslomässigt stormigt sedan ankomsten hit till Mexico City. Dumt kan tyckas, att jag inte enbart var glad och nöjd över att äntligen ha kommit hit, till det som jag har längtat efter så länge, lite knäckande också till en början. Men en tid har nu gått och vid närmare eftertanke känns hemlängtan helt naturlig. Att vara i en miljö där man vet hur allt fungerar tröttnar jag ganska snabbt på. Samtidigt finns hos mig behovet att ibland få komma tillbaka hem för att landa och vila i just allt detta som man vet. Det var länge sedan jag fick vila (eller tillät mig vila om man så vill), det var också länge sedan som jag behärskade det språk som man talar, fullt ut.
Jag hade precis börjat känna mig riktigt stolt över och hemma i min engelska och så kom jag hit och smack(!), nedtryckt på kommunikationsruta 1 igen. Det låter dramatiskt och ja, det var ganska dramatiskt där ett tag. Nytt språk, nytt hem, ny mat och nya mål och saker att lära och fokusera på - en helt ny värld! Jag och mina för storslagna krav på mig själv och tillvaron...

Men dagarna går och Mexiko blir allt mer trivsamt. Henrik har tagit hand om mig och daltat med mig precis så som jag behöver för att känna mig hemma och bra. Vi har tagit det lugnt med storstaden och mest rört oss runt i vår mysiga stadsdel Coyoacan. Vi har även varit ner en vecka till Tulum och stranden för att jag skulle få lite färg och slippa känna mig så vit och utanför. Språket som folket talar här är fortfarande endast en gröt för mig. Jag förstår inte de enklaste uttycken vilket lätt gör att jag känner mig puckad och efterbliven. På inskrivningen till spanskkursen vänder sig läraren som har försökt testa mina kunskaper i spåket till Henrik och frågar "Talar hon ingen spanska ALLS? Förstår hon engelska då?"

Men i morgon börjar skolan på det enorma Universidad Nacional Autónoma de México, och med mycket slit och beslutsamhet ska jag nog se till att ändra på min situation. Och med spåket i min besittning kommer Mexiko förhoppningsvis bli än bättre.

Nu är det kvällsmat framför TVn med Henrik och mormor. Jag saknar er därhemma, har fortfarande en del hemlängtan. Det blir ju verkligen inte bättre av att jag hörde att ni hade underbar sommar förra helgen. Tänk, jag har inte insett hur hemmakär jag egentligen är. KRAM PÅ ER