Slutet av Mexiko City

Jag har varit så hemskt dålig på att uppdatera bloggen. Dagarna har sprungit förbi. Jag har försökt att jaga ikapp tempot på denna krävande intensivkurs i spanska. Det har varit timmar av plugg varje dag. Men det har gett resultat, jag har säkert lärt mig mer på dessa sex veckor än vad jag skulle ha lärt mig på dryga året hemma. Och med språket kommer trivseln. Jag har till slut börjat upptäcka tjusningen med monstret La Ciudad de México, jag har börjat se att saker och ting är fina och mysiga istället för bara oordnade. Kaoset har blivit härligt och spännande istället för skrämmande. Fortfarande är staden totalt oöverskådlig, det kommer den nog alltid att vara för alla. Men med det oöverskådliga kommer oändliga möjligheter. Knappt något är omöjligt att hitta.
Det är väl vad man kan förvänta sig av huvudstad av denna storlek, men jag tror också att det kan bero på den härliga och imponerande företeelsen att invånarna här inte försöker smussla med att de vill tjäna pengar. Folk arbetar hårt och de är villiga att ändra, anpassa och möta en för att sälja och få ihop tillräckligt till familjen. Att se detta flit är något som får en att fundera över arbetsmoralen därhemma. Svenskar överlag kräver mycket och arbetar lite. Hur som helst erbjuder Mexiko City ett obegränsat utbud av allt: Vad man än vill äta, vad man än vill veta, vilken musik man än vill lyssna till. I början var det endast för överväldigande, men nu när man har vant sig vid tanken och börjat ta del av det: hilma härligt!

Jag har haft mina egna första samtal på spanska, utan Henrik till hjälp. Till exempel var jag och Filiz för några dagar sedan och vaxade benen - på spanska! Det är en fin känsla att ta sina första steg på ett nytt språk, och att kunna samtala med folk på språket som talas gör att man känner sig mer hemmastadd.

Nu trivs jag, men nu ska vi också åka vidare mot nya utmaningar. Om en vecka har vi precis kommit fram till Pina Palmera (http://www.palmerasvanner.se/palmera/), rehabiliteringscentret som ligger i södra delen av meikanska provinsen Oaxaca. Pina Palmera arbetar utan tillgång till sjukhus och sjukhusutrustning med barn och undomar med olika typer av handikapp. Där ska Henrik och jag arbeta som volontärer i fem månader. Jag måste säga att jag är ganska nervös inför vad som komma skall, jag vet knappt något om hur mitt liv kommer att se ut i fem månader framöver. Det enda jag säkert kan säga är nog att det kommer vara bortom mina föreställingar och att det kommer vara väldigt tufft, väldigt utmanande men samtidigt väldigt givande och viktigt.

Nu har jag bara min examen kvar att skriva, sen lämnar vi Destrito Federal och kommer inte tillbaka förän i slutet av november. Jag håller som bäst på att boka min hemresa och det ser ut som om jag kommer att komma hem två tre dagar innan jul. Vilken julklapp allihopa!! De tre sista veckorna blir till att ta igen lite turistande i Mexiko City som inte har hunnits med och också lite resande i norra Mexiko. (Jag fick en mycket glädjande nyhet för några veckor sedan: vi kommer att få besök av Vickan, Erra och Carro någon gång i oktober! Åh jag ser så mycket fram emot det! Tänk att få se er igen!)

Idag har jag pratat med mormor och morfar i telefon, morfar verkade må bättre, han lät pigg och glad vilket gjorde mig mycket gott. Mormor berättade också att det idag är FRANKs FÖDELSEDAG! GRATTIS, GRATTIS FRANK! Du har säkert blivit så stor att jag inte känner igen dig när jag kommer hem.
Åh det har varit lite ledsamt dessa två veckor, när hela min familj har åkt runt i USA tillsammans utan mig. Jag har längtat lite extra och önskat att jag hade kunna vara med och dela resan med dem. Men men, vi finns kvar och jag får trösta mig med att tänka på er.

Snart kommer även lite bilder från de senaste två månaderna i standen.