Kara familj och vanner darhemma!

Nu har vi antligen ankommit och installerat oss har pa Piña Palmera och i Zipolite. Det var snart tre veckor sedan vi kom hit i det valdsamma regnet som inte bara drankde var packning utan ocksa tvingade mygg, skorpinjoner och grodor in i vara sovrum. Den tid som har gatt har rackt ganska val at att acceptera och anpassa sig till just sadana forandringar som att dela tillvaro med otaliga djur eller att ata den, till en borjan, mysitiska maten som serverades. Magen har, efter envist strejkande vant sig nagot vid de nya bakterierna, tungan vid de inte sa fortjusande smakerna och orat vid den nya otydligade spanskan. Jag har blivit introducerad pa de flesta omraden dar jag kommer att jobba och traffat valdigt manga personer.

Har ar en valkomnande stamning och det ar inte svart att fa kontakt med manniskorna. Vi har snabbt blivit inkluderade i mycket arbete och nar solen tillsist vann over regnstormen kunde vi borja fatta oss och ordna med en borjan till en vardag. Vi har lart oss att hitta runtom i lilla Zipolite och vi har lart oss att ta hand om oss sjalva under de forutsattningar som ges (hetta, daligt vatten och bristande utbud av bekvamligheter).

Men trots att den mer fysiska installationen har gatt bra, upptas mina tankar av diskussioner och funderingar kring betydelsen av att jag ar har. Jag skulle fara med osanning om jag sa att jag inte hade hemlangtan och tvivel infor min vistelse har pa Piña. Det ar mycket som jag inte forstar varfor jag gor, och jag kanner mig ofta som en praoelev som far enkla och egentligen onodiga uppgifter att gora. Jag kan bastamt saga att sjalva arbetet inte har stamt overens med mina forvantingar, det ar inte samma mangd arbete med terapi och handikappade personer som jag hade tankt mig.

Pa grund av mina brister i spraket har jag annu inte fatt alls mycket insikt i eller forstaelse for hur Piña fungerar som organisation. Da blir det aven lite svart att forsta mitt varde som volontar och vidare min insats. Arbetet som jag gor ser for mig ut som overflodigt och jag ser inte vad jag skulle kunna tillfora.

Vad jag har insett ar att jag inte ar ensam med mina funderingar och att Piña har lite utav ett rykte om sig att till en borjan vara svart att acceptera. Piña Palmera ar en valetablerad oganisation vars ideer , arbetssatt och regler kan vara svarmotiverade for nagon som kommer utifran. Jag har forstatt att komma hit som volontar inte ar nagon hjaltesupplevelse, utan volontaren har sin sedan lange utstuderade roll som till en borjan kan vara svar att forsta och som sallan stammer overens om arbetet som man hade sedan innan.

Piña Palmera arbetar for att oka livskvaliteten for manniskor med olika handikapp och for att gora dem sa kapabla som mojligt att skota sina egna liv och att sjalva bidra till sin egen tillvaro. Pa och utanfor sjalva centret har i Zipolite arbetar man med att stotta och informera familjer med handikappade barn och ungdomar, men ocksa med att forbattra kunskapen, acceptansen och installningen kring handikapp hos befolkningen har i naromradet men aven i storre skala runt om i Oaxaca. Pa sa satt forstar jag, vad Piña gor och verkar for. Jag tycker att det ar en fantastisk organisation och som ar en verkligt otrolig tillgang, inte bara i detta handikappsfientliga land utan aven som informationsspridare och forebild pa internationell niva.
Jag har kommit sa langt som att se att jag kommer att vara en del av allt detta, men mitt problem ligger i att inse att min insats inte kommer att vara lika viktig och avgorande och sjalva arbetsuppgifterna inte glamorosa och storslagna som forvantat. For mig kommer det nog att bli mer fa Piña att "rulla" och mindre terapiarbete med barnen.

Det pagar mycket diskussioner i mitt huvud just nu. Funderingar kring varfor jag ar har. Kommer jag att finna mening i det arbete som jag, som volontar, gor har eller kommer jag att behova bortse fran det och lita pa att Piña anser och bedomer att jag behovs? Kanske bor jag lagga mindre fokus pa att fundera over har jag kan vara en enorm tillgang har for organisationen, och istallet motivera mig genom att inse varfor arbetet och vistelsen har ar enormt viktigt for mig sjalv. Jag har sa mycket att lara av att vara har att,nar jag tanker pa det, kannas det ytterst dumt att lamna Piña i fortid.
Att leva har, att jobba har i en sa pass annorlunda varld kommer att ge mig sa mycket erfarenhet och kunskap. Vi bor just nu i en materiellt valdigt fattig verklighet dar tillgangarna for de flesta ar mycket begransade. I och med att vi kommer att leva har ett tag kommer vi inte bara att se denna verklighet, vi kommer ocksa att kanna den. Har loser man inte sin tillvaro eller sina problem med pengar, har loser man dem pa andra satt. Att fa se och vara med om detta och att fa lara kanna manniskor som lever i denna verklighet ar en oersattlig erfarenhet.

Den kanske viktigaste lardomen kommer nog att vara den att bortse fran sin bekvamlighet och sin undermedvetna och bortskamda forestallning om att allt ska vara latt, trevligt och roligt. Traningen i att bita ihop och inte smita eller ge upp sa fort det kraver jobb eller for att man langtar hem efter sin familj, efter sin skona sang, en god svensk frukost eller att fa vara ren och ha fina klader pa sig. Nu ar jag i en varld som ar ytterst obekvam for mig: Jag ar i ett sprakligt och kulturellt underlage, jag kanner mig konstant lite efterbliven, kan inte gora ratt for mig i diskussioner eller visa riktigt vem jag ar i nya relationer. Jag hanger med daligt i jobbet har och jag vet mycket lite om min narmiljo. Men om jag klarar att bita ihop, anstranga mig och inte ge upp tiden som jag har sagt att jag ska vara har, sa kommer det med sakerhet att pragla hur jag tar mig an saker i framtiden. Detta pa samma satt som att ge upp skulle gora. Nar jag har avslutat och klarat nagot kravandesom det har, blir nasta utmaning lattare att ro iland. Ger jag istallet upp kommer jag sedan att ha latt for att ta samma bekvama vag igen och aldrig lara mig att stangas med jobbigheter.

Det har var min intoduktion och mitt forsta intryck av vistelsen har i strandbyn Zipolite. Sedan jag kom hit har det varit en konstant storm av tankar som jag nu nagot sanar har lyckats tamja och konkretisera. Inlagget har kanske inte varit sa tillfredstallande for er som vill veta mer specifikt vad jag gor har (eller for er som har brattom). Men jag lovar er att det kommer att komma gott om sadant ocksa.
Med den har sammanfattningen, till for er men faktiskt mest for mig sjalv, har jag fatt ur mycket av mitt tvivel och kommer nog att kunna vara har, hela jag -mer pa heltid. Detta, utan allt for mycket tankar pa framtiden eller langtan hem till bekvama Sverige.

Tack for allt stod som jag far fran er darhemma! Och tack Henrik, som alltid ar ett otroligt stod och en otrolig person att ge en mod.